Tolfte söndagen efter pingst

Självprövning

Matt. 21:28-32

 

Jesus hade drivit ut handelsmännen ur helgedomen och därigenom kommit i delo med översteprästerna och de äldste. Dessa ansåg att Jesus hade handlat egenmäktigt och ville ställa honom till svars för detta. Efter att Jesus hade bemött dem i denna fråga vände han uppmärksamheten mot dem själva och deras inställning till himmelrikets angelägenheter.

28. Men vad synes eder? En man hade två söner.

Mannen är Gud, och sönerna är de två grupper som människorna indelas i genom evangeliets predikan.

Och han kom till den förste och sade: 'Min son, gå i dag och arbeta i vingården.'
29. Han svarade och sade: 'Jag vill icke'; men efteråt ångrade han sig och gick.

Alla människor har efter sin fallna natur ett gudsfrånvänt sinnelag och saknar tro till att ta emot Guds ord. Men Guds Ande skapar genom Ordet tro i människor - när och var och hos vem Gud vill. Ordet 'ångrade' åsyftar denna nyskapade tro.

30. Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade denne och sade: 'Ja, Herre'; men han gick inte. Matt. 7:21.

I människornas naturliga tillstånd - och när evangeliet inte föder ett andligt liv i dem - säger de gärna 'ja' till skriftens uppmaningar, men de uppfattar dessa som något som de själv efter förmåga försöka hörsamma och följa. De vänder inte om från tron på sig själv, och de erkänner inte sin synd och oförmåga. Därför tar de heller inte emot nåd. Deras bättring är falsk och består i ett försök till förbättring av egen inbillad rättfärdighet, ödmjukhet, fromhet och liknande.

31. Vilken av de två gjorde, vad Fadern ville?" De svarade: "Den förste." Jesus sade till dem: "Ja, sannerligen säger jag er: Publikaner och skökor ska förr gå in i Guds rike än ni.
32. Ty Johannes kom och lärde er rättfärdighetens väg, och ni trodde honom inte, men publikaner och skökor trodde honom.

Johannes vittnade om Jesus och hans uppgift i världen. Han vittnade att Jesus var den enda vägen till sann rättfärdighet. Men människorna trodde inte på Johannes vittnesbörd, därför att de inte hade något behov av någon annan rättfärdighet än den som de själva trodde sig kunna prestera genom laggärningar. Publikaner och skökor, sådana som kändes vid att de inte höll måttet inför Guds domstol, tog gärna emot budskapet om fri förlåtelse genom Jesus, Guds son.
Situationen är densamma i alla tider. Det ligger i människans natur att försöka svara för sig själv och själv se till att man har den rättfärdighet som någon kan fordra. Endast de som Guds Ande överbevisar om synd är villiga att ta emot evangeliet. Joh. 6:44.

Och fastän ni såg detta, ångrade ni er inte heller efteråt, så att ni trodde honom."

Inte ens avunden över att uppenbara syndare tog emot nåden i Kristus kunde förmå dem att överge sin negativa inställning till Johannes budskap. Här besannas det faktum, att de som avvisar evangeliet aldrig har möjlighet att vända om från sin onda väg, eftersom kraften och initiativet ligger dolt i evangeliet.

_______________

Vad vi kan lära av denna text angående självprövning är väl närmast det, att självprövning inte fungerar för dem som avvisar Gudsordet, det som är själva prövningselden och måttstocken. Människans eget blinda förnuft är inte användbart för självprövning. Det far vilse i egenrättfärdighet och självupphöjelse till varje pris. Den däremot, som ber likt David 'Pröva mig, Herre, och känn om jag är stadd på en olycksväg', han är under Guds Andes ledning. Men därom talar inte detta textavsnitt.