Andra söndagen i fastan

Bön och tro

Mark. 9:17-29

 

17. Och en man i folkhopen svarade honom: "Mästare, jag har fört till dig min son, som är besatt av en stum ande. Matt. 17:14 f. Luk. 9:38 f.
18. Och varhelst anden får fatt i honom, kastar han omkull honom, och fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och blir som livlös. Nu bad jag dina lärjungar, att de skulle driva ut honom, men de förmådde det inte."
19. Då svarade han dem och sade: "O, du otrogna släkte, hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag härda ut med er? För honom till mig."

Lärjungarna hade inte så mycket tro på Guds makt att de skulle ha kunnat driva ut anden. Och att det inte var fråga om bara klentro utan om ren otro, fullständig avsaknad av tro på Jesu makt, framgår av parallelltexten i Matt. 17.

Med 'släkte' avses inte något biologiskt urval, utan därmed avses alla människor med deras nedärvda oförmåga att tro på Gud - i motsats till det nya andliga släkte som föds av Gud genom evangeliet. Textordens innehåll kan också formuleras: När ska ni äntligen vända om och byta sinnelag?

Eftersom Faderns makt är verklig, t.o.m. mera verklig än de ting som syns för ögonen och kan kännas på med händerna, framstod människornas otro för Jesus som en oerhörd blindhet.

20. Och de förde honom till Jesus. Och strax, då han fick se Jesus, slet och ryckte anden honom, så att han föll ned på jorden och vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen. Mark. 1:26
21. Jesus frågade då hans Fader: "Hur länge har det varit så med honom?" Han svarade: "Alltsedan han var ett litet barn;
22. och det har ofta hänt, att han har kastat honom än i elden, än i vattnet för att förgöra honom. Men om du förmår något, så förbarma dig över oss och hjälp oss."

Jesus visste allt om gossens sjukdom, men det var naturligt att Jesus inte förbigick hans far. Fadern var maktlös inför sjukdomen, men han hade tro på Jesu goda vilja.
Den som skulle komma att ha gagn av Jesu hjälp var inte i första hand gossen utan hans far, eftersom denne stärktes i sin tro på Jesus, vilket är av evighetsvärde. Texten nämner inte om gossen annat än att han blev botad till kroppen.

23. Då sade Jesus till honom: “Om jag förmår, säger du. Allt förmår den som tror.” Mark. 11:23. Luk. 17:6. Jak. 1:6
24. Strax ropade gossens far och sade: “Jag tror! Hjälp min otro.”

Jesu ord till gossens far var ett indirekt påpekande att denne inte trodde på Guds makt. Gossens far erkände detta utan bortförklaringar och ställde sitt hopp till Jesus. Här finns en parallell till berättelsen om Petrus, då han blev förskräckt inför vågorna men likväl satte sitt hopp till Jesus.

25. Men när Jesus såg, att folk strömmade dit, tilltalade han den orene anden strängt och sade till honom: "Du stumme och döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom och kom inte mer in i honom."

Jesus gjorde helst sina under bara inför dem som trodde på honom. Han ville inte att hans andeutdrivning skulle bli ett nummer för att tillfredsställa folks sensationslystnad.

26. Då skrek han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och gossen blev som död, så att folket menade, att han verkligen var död. Mark. 1:26
27. Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod då upp.
28. När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom: “Varför kunde inte vi driva ut honom?” Matt. 17:19 f
29. Han svarade dem: "Detta slag kan inte drivas ut genom något annat än bön och fasta."

[Ordet 'fasta' saknas på detta ställe i nyare bibelöversättningar, men det finns på motsvarande ställe i Matt. 17:21.]

Jesus hade just klagat över att det var för lärjungarnas otros skull som dessa hade kommit till korta i sina försök att driva ut den onde anden ur den besatte. Menade han nu, att bön och fasta skulle vara en motsats till otro? - Ja. Jesus avser nämligen en sann bön och fasta - i hans namn under förlitande på Guds makt och goda vilja. Lärjungarna hade varken bett i Jesu namn eller fastat. Till och med så sent som vid påskalammsmåltiden säger Jesus, att lärjungarna inte dittills hade bett om något i hans namn. Joh. 16:24. Och i Mark. 2:18 f. frågar man varför lärjungarna inte fastar, och Jesus besvarar frågan med att de inte fastar så länge han är hos dem. (Evangelitexten för 18 s e pingst årg. II)
Det ligger ingen egen makt i mänsklig bön eller fasta. Men den sanna bönen och fastan i Jesu namn hämtar sin kraft från den bön och fasta som Jesus själv har utfört inför sin Fader i sin lydnad och sitt lidande i alla människors ställe.

De onda andarna lämnar inte en människa utan anledning, och den enda anledning som biter på dem är det faktum att de på grund av Jesu död för den människans synder inte längre har rätt att ansätta henne.
Tron på detta faktum är den sanna bönens och fastans styrka. Jesus hänvisar alltså egentligen till sin egen fullkomliga bön och fasta för världen och den makt som han därigenom hade (eller skulle få). Lärjungarna hade inte ännu varken insikter eller tro ifråga om Jesu återlösningsverk och dess stora konsekvenser för oss människor, och därför var de maktlösa vid försöket att driva ut den onde anden ur den besatte.

Bönen och fastan är inga trollmedel för utförande av underverk. Men de är uttryck för den troendes intima kontakt med Gud i tro på Kristi fullkomliga bön och fasta för världen. Där denna kontakt är förhanden, där låter Gud sin makt bli uppenbar - efter sitt behag och sin vishet.

Den gången som Jesus enligt Mark. 6:7 f. sände ut sina lärjungar för att predika, bota sjuka och driva ut onda andar, gav han dem särskild makt för uppdraget. Makten var knuten till Jesu ord, inte till lärjungarnas person. Så är det också alltid. Den som ber och fastar på rätt sätt tänker inte att en viss portion makt är överflyttad från Gud till människan, utan låter i ödmjukhet makten vara hos Gud.

______________
Denna text säger en hel del under temat 'bön och tro': Sann och verksam bön och fasta hör samman med tron på Jesu makt, den makt som han har genom frälsningsverket, vilket var hans egen bön och fasta inför Gud för oss människor. Tron på Jesu makt kommer via evangeliet om detta och är en Guds gåva. Vi har ingen egen tro alls utan är beroende av Andens upplysning genom Ordet.