Tredje söndagen efter påsk

Guds folks hemlängtan

Joh. 17:11-17

11. Jag är nu inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen, när jag går till dig, Helige Fader,

I vers tretton säger Jesus att han visserligen ännu är kvar i världen. Här lever han sig redan in i tanken att han är borta ur världen. Jesu återvändande till Fadern var inte blott och bart ett återvändande. Det var fråga om hela det verk som han var kommen hit för att utföra. Hans bortavarande från Fadern låg inte i avstånd eller rum, utan i det att han nu hade tagit på sig hela världens synd och var en syndare i vårt ställe. Han skulle nu återvinna rättfärdigheten genom att utstå straffet och på så sätt bli återförenad med Fadern i rättfärdighet - och med honom hela världen. Epitetet ‘helige’ understryker detta och är här inte bara ett vackert tilltal.
Lärjungarna, likasom alla sanna kristna, är alltjämt kvar i världen på det sättet att de är syndare i sig själva under hela sitt jordeliv, fastän de också äger rättfärdigheten, som Jesus har vunnit åt dem. Världen betyder här inte i första hand det som är omkring dem, utan det adamsfördärv som är inom dem.

bevara dem i ditt namn -

Faderns namn står för allmakten och den gudomliga barmhärtigheten.

det som du har förtrott åt mig

Fadern hade anförtrott lärjungarna i Jesu vård allt hittills.

[Satsen 'Det som du har förtrott åt mig' ska inte syfta på Faderns namn [B2000, SK1997, B1917], utan på 'dem' [SF1998]. Se även 'det' i följande vers. En persons namn står för dennes identitet och kan inte ges åt någon annan. Detta är både en allmän regel och bibelns språkbruk. Det förekommer dock här och där att neutrum används för människor. T.ex. i Joh. 6:37 och Kol. 1:20 enligt B1917 syftar 'allt' på människorna.]

- för att de må vara ett, likasom vi är ett. Joh. 10:30. Rom. 15:5. 1 Kor. 1:10. 2 Kor. 13:11. Ef. 4:3. Fil. 2:2

Jesus ber här inte att de skulle bli ett [B2000], utan att de skulle vara ett [SF1998, SK1997]. Och de var redan ett: De hade fått samma Sanningens Ande genom Jesu ord och var ett i tron. Jesus knyter här lärjungarnas enhet vid Faderns namn. Eftersom Fadern är osvikligt barmhärtig, nådig och allsmäktig, är han garant för deras enhet, nu och i evighet. Enheten är en inre enhet i samma tro och samme Guds Ande. En sådan enhet kan inte fås till stånd av människor, utan är en följd av att Guds sanna lära förkunnas. Enheten i Guds rike är total och absolut. Där finns ingen partiell enhet, så att den fulla enheten skulle kunna vinnas styckevis. Enheten består i en andlig släktskap genom födelse av samme Guds Ande, en släktskap som är närmare än mellan jordiska syskon.

12. Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du har förtrott åt mig; jag vakade över dem,

Jesus hade hittills verkat i Faderns namn d.v.s. med Faderns myndighet och makt och så bevarat lärjungarna i tron med Sanningens ord. ['Det' bör också här vara 'dem'.]

och ingen av dem gick i fördärvet, ingen utom fördärvets man, ty skriften skulle ju fullbordas. Psalt. 41:10, 109:8. Joh. 6:39, 13:8, 18:9. Apg. 1:16,25. 2 Tess. 2:3

Guds Ord verkade aldrig sann tro i Judas. I denna mening var Judas aldrig en av de tolv. Men Gud hade utsett honom till att vara den som skulle förråda Jesus, och hade därför placerat in honom ibland dem.

13. Nu går jag till dig; dock talar jag detta, medan jag ännu är här i världen, för att de ska ha min glädje fullkomlig i sig. Joh. 15:11

Jesu glädje kom sig av hans innerliga förening med Fadern: att förhärliga Fadern, att uppenbara hans gudomliga storhet genom att utföra hans planer efter hans vilja. Han ville ha lärjungarna med i detta och i den glädje som kommer därav. Det är sist och slutligen samma glädje som alla sanna kristna innerst äger.

14. Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, likasom inte heller jag är av världen. Joh. 15:18,19. 1 Joh. 3:13, 4:5

Jesus hade gett dem Guds Ord, Sanningen, och Sanningen hade gett lärjungarna en ny livsinriktning, helt motsatt till världens ande. Lärjungarna styrdes inte längre av ett världsligt sinne med det jordiska som riktmärke.

15. Jag ber inte, att du ska ta dem bort ur världen, utan att du ska bevara dem från det onda. Matt. 6:13. Luk. 22:32. 1 Kor. 5:10,2. Tess. 3:3

Jesus ber inte att lärjungarna under sitt jordeliv skulle bli befriade från sina medfödda onda böjelser och allt som går under namn av världens ande. Men han ber att Fadern skulle bevara dem i tron och lydnaden för Sanningen mitt i detta. På det sättet skulle Faderns namn bli förhärligat genom dem.

16. De är inte av världen, likasom inte heller jag är av världen.

Jesu användning av presens, att de inte är, kan samtidigt ses som en hänvisning till Guds utkorelse av evighet. Det som Gud har bestämt är genast och för alltid att räkna som något för handen varande. Se parallellen i Luk. 19:9.

17. Helga dem i Sanningen; ditt ord är Sanning. Psalt. 19:10, 33:4, 119:142,160. 2 Tess. 2:13

Jesus ber inte på människors sätt om något extra och nytt. Han ber så som alla sant kristna gör, nämligen om sådant som redan är för handen i Guds plan. Lärjungarna var redan avskilda från världen genom Jesu förkunnelse.