Fjärde söndagen efter Trettondagen

Jesus hjälper i nöden

Matt. 14:22-33

 

22. Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra stranden, medan han själv såg till att folket skildes åt. Mark. 6:45 f. Joh. 6:16 f.

Lärjungarna ville ogärna lämna Jesus kvar där, eftersom landvägen runt sjön var en avsevärd sträcka att gå till fots. Men Jesus hade någonting i tankarna och befallde lärjungarna att fara utan honom.

23. Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Luk. 6:12.

Jesus ville tala i enskildhet med Fadern. Människorna var inte till någon nytta för honom, då det gällde det stora uppdrag som han hade fått av Fadern. Mnniskorna var tvärtom oförstående och ville ibland direkt hindra honom. Matt. 16:22.

24. Båten var då redan många stadier från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot.
25. Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över sjön. Job. 9:8. Psalt. 77:20. Jes. 43:16

Den fjärde nattväkten började klockan 3.00. Lärjungarna hade då kämpat på sjön i åtskilliga timmar.

26. När då lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förfärade och sade: "Det är en vålnad", och ropade av förskräckelse. Luk. 24:37

Lärjungarna reagerade spontant mänskligt: Eftersom människor inte kan gå på vattnet, måste det vara något över- eller underjordiskt väsen. Okända levande företeelser är skrämmande. Luk. 1:12, 2:9. Det är möjligt att mörkret ännu hindrade lärjungarna från att känna igen Jesus, men situationen var också ofattbar, liknande den efter Jesu uppståndelse. Luk. 24:16, 37.

27. Men Jesus sade genast till dem: “Var lugna; det är jag, var inte rädda!” 2 Mos. 3:14

Jesus använde här egentligen Guds namn Jag är, vilket inte framgår av denna svenska textversion 'det är jag'. Om inte redan detta lugnade lärjungarna, så bör Jesu bekanta röst ha gjort det. Detta ger oss en bild av hur också vi, hans sentida lärjungar, känner igen honom i hans evangelium, där både Guds namn i dess storhet och härlighet och Jesu vänliga röst skänker oss trygghet.

28. Då svarade Petrus honom och sade: "Herre, är det du, så befall mig att komma till dig på vattnet."

Den impulsive Petrus ville genast försöka göra det som Jesus gjorde. Han hade med de andra lärjungarna varit med Jesus och sett hur allt lydde honom: Lama människor steg upp på hans befallning, och döda likaså.

29. Han sade: "Kom". Då steg Petrus ut ur båten och gick på vattnet fram till Jesus.
30. Men när han såg, hur stark vinden var, blev han förskräckt; och då han började sjunka, ropade han: "Herre, hjälp mig." Matt. 8:25,26

När Petrus såg hur våldsamt naturen betedde sig, uppfylldes han av sådan respekt för dess krafter, att hans tillit till Jesu makt vacklade. Men hans begäran om hjälp är ett uttryck för att han hade ett hopp till Jesus som en hjälpare i nöden.

31. Och strax räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade till honom: "Så lite tro du har, varför tvivlade du?"

Petrus kom inte på skam och behövde inte drunkna för sin svaghets skull. Det viktiga är inte att man kan göra tecken och under i Jesu namn, utan att man tror på honom. Av denna händelse bör vi lära oss att inse vår egen oförmåga att stå fasta i tron och att vi därför är helt beroende av Jesus för att bli frälsta.

32. När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden.

Det lugn som inträdde när Jesus kom med i båten kan ses som en bild av den andliga verkligheten.

33. Men de som var i båten föll ned för honom och sade: "Du är verkligen Guds Son".

Lärjungarna hade nu inte bara bevittnat utan också förstått och tagit emot Jesu under som ett tecken på hans gudomlighet. Att detta dock inte är allom givet utan är ett Guds Andes verk framgår av evangeliernas berättelser om judarna i gemen, som inte trodde, fastän de såg Jesus göra under och tecken.