Femte söndagen efter Trettondagen

Två slags sådd

Mark. 9:38-41

 

38. Johannes sade till honom: "Mästare, vi såg, hur en man, som inte följer oss, drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville hindra honom, eftersom han inte följde oss. "4 Mos. 11:27 f. Luk. 9:49 f. Apg. 19:13

Lärjungarna reagerade helt mänskligt inför det de såg. Johannes' lärjungar hade tidigare varit i en liknande situation. Joh. 3:26 f. (Ett parallellfall finns också nämnt i gamla testamentet 4 Mos. 11:27 f.) De ville slå vakt om sin ledares och gruppens ensamrätt och auktoritet inom det område som de uppfattade som sitt eget.

39. Men Jesus sade: "Hindra honom inte; ty ingen som genom mitt namn har gjort en kraftgärning kan strax därefter tala illa om mig. 1 Kor. 12:3

Det var fel av lärjungarna att försöka försvara någon sorts revir. Mannen gjorde inget förbjudet när han handlade i Jesu namn. Tvärtom upphöjde han Jesus och bekände sig till honom genom gärningen. Jesu ord 'strax därefter' antyder att det visserligen inte alltid är säkert att bekännelsen till Jesus är så djupgående och helhjärtad, men den finns dock där åtminstone under gärningens utförande och en stund därefter. Jesu förvaltningsområde begränsar sig således inte till den inre lärjungakretsen utan omfattar hela Guds rike, med allt som uträttas inom detta rike.

40. Ty den som inte är emot oss, han är för oss. Matt. 12:30

Ingen kan vara motståndare till Jesus samtidigt som han genom sin gärning bekänner sig till honom.

41. Ja, den som ger er en bägare vatten att dricka, därför att ni hör Kristus till - sannerligen säger jag eder: Han ska ingalunda gå miste om sin lön. Matt. 10:42

Också mycket obetydligare gärningar än de som mannen gjorde gäller som bekännelse till Jesus, t.o.m. sådana som är riktade bara till någon av hans lärjungar och utan att man ens nämner Jesu namn. Det är nämligen motivet som gäller: därför att mottagaren hör Kristus till.

En verksamhet som riktar sig till alla människor oavsett trostillhörighet innebär inte nödvändigtvis en bekännelse till Jesus. Bekännelsen har att göra med vårt förhållande till Gud själv, uttryckt i lagens första tavla och dess första bud, kärleken till Gud, att älska Gud över allting d.v.s. älska honom mer än sig själv - och mer än andra människor. En kärleksbetygelse som är riktad till någon av Guds egna, är också riktad till honom själv.

Att av medlidande hjälpa människor i deras jordiska nöd är inte i och för sig ett uttryck för kärlek till Gud. Bara om man gör det för att människorna är dyrbara för Gud, för att de är älskade av honom och med hans eget blod köpta egendom, först då är hjälpen en gärning som noteras i himmelen. Den är då gjord i tron på honom och hans kärlek.

Och detta gäller allt som görs i sådan tro mot vem det vara må. Alla människor är 'Jesu lärjungar', 'profeter', 'troende', 'heliga' o s v genom Kristi död och uppståndelse och den nådesrättfärdighet som han har förvärvat åt hela världen. Gud Fader ser oss alla som sådana genom sin Son och hans verk. Och när vi ser på samma sätt på en människa, då har vi gemenskap med Fadern, och vi ska själva få samma lön som dessa människor, nämligen nåden i Kristus.

Uttrycket 'lön' betyder då inte förtjänst utan endast vad som följer. Det är således inte handlingen i och för sig som är betydelsefull, utan motivet för handlingen. Det är helt livsviktigt i evighetsperspektiv: att komma i åtnjutande av nådelönen eller bli utan.