Annandag jul eller stefanidagen

Kristi vittnen

Luk. 12:8-12

8. Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför människorna, honom ska också Människosonen kännas vid inför Guds änglar. Upp. 3:5.

9. Men den som förnekar mig inför människorna, han skall också bli förnekad inför Guds änglar. Mark. 8:38. Luk. 9:26.

Innebörden är egentligen: Den som bekänner sig tillhöra Kristus [UT1992 text och not]. Textens tonvikt ligger på vem man bekänner, bibelns Kristus eller en annan. Man kan också ställa frågan: Vad lär man om Kristus? Man kan nämligen inte bekänna bibelns Kristus utan att bekänna sig till hans lära, eftersom Kristus uppenbarar sig för oss endast via sin lära. Vi kan inte tro på honom utan att tro hans ord. Textorden innebär då också: Var och en som inför människorna håller fast vid Kristi lära, sådan han själv och hans apostlar har framställt den o.s.v.
Textens ärende är inte frågan om huruvida den kristne mäktar få sin bekännelse frampressad eller inte. I själva verket förhåller det sig så, att människan inte förmår gömma vare sig sin sin tro eller otro. Förr eller senare visar den sig i ord eller gärning. Matt. 5:13-14. Allt kommer an på om man äger den sanne Kristus genom hans lära eller inte, närmare bestämt: om man tror evangeliet om Kristi för oss framskaffade rättfärdighet, eller om vi i något stycke förlitar oss på egen rättfärdighet.

10. Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men den som hädar den Helige Ande, honom ska det inte bli förlåtet. Matt. 12:31 f. Mark. 3:28 f. Hebr. 6:4 f., 10:26 f. 1 Joh. 5:16.

Det är tydligt att Jesus har särskilt fariséerna i tankarna och tar dem som varnande exempel. Han har strax före detta textavsnitt talat om fariséernas surdeg och om att inte vara rädd för dem som kan dräpa bara kroppen. Sammanhanget påminner om berättelsen i Markus 3, där evangelisten påpekar efter Jesu ord om Anden, att fariséerna hade sagt att Jesus var besatt av en ond ande.
Med hädelse avses inte ett löst utfluget ord, utan hjärtats avvisande, skymfande och själviskt överlägsna inställning mot Guds Andes överbevisning genom Ordet. Alla som går förlorade gör det på grund av ett sådant skymfande av Guds Ande. Ett avvisande av nådens evangelium är hädelse av Anden, eftersom Anden bor i evangeliet. Därför är otron den synd som ohjälpligt för till förtappelsen. Inför Gud är det ingen skillnad om man hädar Anden tyst i sitt hjärta eller hörbart inför andra människor. Alla människor är av naturen fientliga mot Gud och kan inte annat än tala illa om honom och mot honom. Men domen faller först när Guds Ande talar till människan genom evangeliet - i det fall att hon då i högmod avvisar evangeliet. Joh. 3:18,19.

Men det händer att Anden inte tilltalar oss, fastän evangeliet förkunnas för oss. Man kan sjunga och läsa Ordet i åratal utan att ha förstått ett dyft. Men det som har såtts i minnet t ex i söndagsskolan, det kan genom Andens tillskyndelse börja tala till oss. Och då först är den viktiga stunden inne. Lärjungen Petrus må här tjäna som ett exempel. Vid ett tillfälle tog han Jesus avsides och ‘begynte ivrigt motsäga honom’. Petrus var då i sitt mänskliga förnufts och djävulens våld, men när Guds Ande småningom upplyste honom om det rätta, förblev han inte längre kvar i sin villfarelse. På samma sätt förnekade han Jesus senare, men ångrade sig bittert. Om Petrus däremot inte skulle ha fallit till föga för den Helige Andes undervisning om hans felsteg, hade Petrus varit förlorad. Att avvisa Guds Ande innebär att gå miste om upprättelse. Utan Guds Andes verk är människan död.

 11. Men när man drar er fram inför synagogor och överheter och myndigheter, så gör er inte bekymmer för hur eller med vad ni ska försvara er, eller vad ni ska säga; Matt. 10:19 f. Mark. 13:11. Luk. 21:12 f.
12. ty den Helige Ande ska i samma stund lära er, vad ni ska säga.”

 De, vilka Guds Ande upprättar och ger andligt liv genom evangeliet, har alltid Andens stöd och hjälp. Anden sviker aldrig i någon situation dem som tror Ordet. Den hjälp som Anden inte ger, den är inte behövlig.

  

Sammanfattning

Textens ärende sammanfaller inte helt med dagens tema enligt handboken. I texten talas visserligen om att kännas vid Jesus inför människorna, men inte som huvudfråga utan i anslutning till utläggning om Guds Ande, om Andens gudomliga auktoritet, dels gentemot dem som hädar honom och dels mot världsliga myndigheter till hjälp för de troende.
Att någon känns vid Jesus som Frälsaren, sådan som vi möter honom i hans lära, är ett uttryck för att han har fått del av Guds Ande genom evangeliet. Men den som inte känns vid Jesu lära, evangeliet, hädar Guds Ande som bor i evangeliet. Detta kan inte förlåtas, eftersom förlåtelsen finns endast i det evangelium som han förnekar. Människans avvisande förhållningssätt till Jesus innan Anden har talat till henne genom evangeliet är henne förlåtet, men när evangeliet kommer till henne faller domen över henne om hon inte tror.
Människan är helt hjälplös utan Guds Ande, men med Anden har hon trygghet inte bara inför domen och döden utan också i detta livet och inför världsliga myndigheter ifråga om tron.