Första söndagen efter trettondagen

Dopets gåva

Luk. 3:15-18, 21-22

 

15. Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan, om Johannes kunde vara Messias.
16. Men Johannes tog till orda och sade till dem alla: "Jag döper er med vatten, men den kommer, som är starkare än jag, den, vilkens skorem jag inte är värdig att upplösa; han ska döpa er i den helige Ande* och eld. Matt. 3:11 f. Mark. 1:7 f. Joh. 1:26 f. Apg. 1:5, 2:1 f., 11:15 f., 13:25, 19:4.

Johannes sade ifrån öppet, att han inte var Messias. Joh. 1:20. I denna text försöker han förklara den stora skillnaden mellan sig själv och Messias, så att folket skulle få klart för sig, att han verkligen inte var Messias.
Med uttrycket 'döper med vatten' menade Johannes, att han som människa inte kunde göra någonting dess mera. Dopets andliga del var helt Guds verk. Men Messias, som skulle komma efter Johannes och fortsätta verksamheten, han skulle vara mäktig ifråga om den andliga och egentliga delen av dopet, eftersom han som Guds Son var Gud själv.
Johannes’ uppgift i döpandet var densamma som våra dagars dopförrättares, nämligen att utföra den yttre handlingen med vatten (och läsa de tillhörande orden). Gud själv förrättar i samma stund den osynliga döpelsen i den helige Ande. Senare döpte också Jesus - med vatten. I båda fallen utförde en människa den synliga handlingen och Gud utförde den osynliga genom sitt Ord och sin Ande.

Texten handlar således inte om skillnaden mellan Johannes' och Jesu dop utan om skillnaden mellan Johannes uppgift som människa och Jesu verk som Guds Son. Jesus är så mycket större än Johannes som hans verk är större än Johannes' uppgift.
Prepositionerna 'med' och 'i' är viktiga för förståelsen av dopet. Man kan döpa både med och i vatten, som är ett materiellt medel. Guds Ande är däremot inget medel, som man döper med. Därför heter det 'i Anden'. Jesus döper inte heller med eld utan i eld. Elden är hans eget levande och mäktiga Ord. Ordet och Anden är intimt förenade. Joh. 6:63.

*) B 1917 har här, likasom B 2000, 'ande' med liten begynnelsebokstav. B 1917 gör i den saken skillnad på obestämd form, som här, och bestämd form som i vers 22. En sådan åtskillnad är helt onödig, eftersom det ändå inte kan vara fråga om någon annan ande än Guds Ande. Guds Ande är inte något obestämt medel eller ämne utan gudomens tredje person.

[Se om Johannes' dop också i Per Jonssons evangeliepostilla vinterdelen av årg. 2 s. 20. samt sommardelen s. 21-22]

17. Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge och samla in vetet i sin lada; men agnarna ska han bränna upp i en eld, som inte utsläckes."

Jesu evangelium åstadkom, och åstadkommer alltjämt ett åtskiljande av dem som tror det och dem som inte tror det. De som tror får ärva evigt liv, men över dem som inte tror kommer Jesu vrede att vila i evighet.

18. Så förmanade han folket också i många andra stycken och förkunnade evangelium för dem.

Med 'förmaning' avser evangelisten en allvarlig Ordets predikan, vilken handlade om Messias och följden av att tro eller att inte tro på honom, om människans synd och om frälsningen från denna genom Guds utsände Messias. Johannes förmaningar och evangeliförkunnelse hörde intimt samman. Hans uppmaningar till omvändelse gällde nämligen en omvändelse till tro på evangelium. Men för att folket skulle kunna förstå vad evangeliet innebär, var han tvungen att undervisa dem om deras synd och deras andliga tillstånd.

___________________

21. När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, och medan han bad öppnades himlen,Matt. 3:13 f. Mark. 1:9 f.
22. och den helige Ande sänkte sig ner över honom i fysisk gestalt som en duva;

Duvan är oskuldens och renhetens symbol. (Matt. 10:16) Jesus var syndfri, men i Johannes’ dop, där syndabekännelsen var en beståndsdel, tog han på sig alla människors synd. Duvan är också förknippad med sorg och klagan. (Jes. 38:14, 59:11) Jesus skulle bära straffet för världens synd. Duvan illustrerar orden i Jes. 61:1 f. ‘Herrens, Herrens Ande är över mig’ o.s.v. Jesus citerade själv detta ställe. (Luk. 4:18) På samma sätt som Guds Ande före tidens begynnelse svävade över vattnet som ett Guds tecken att han skulle skapa världen, så svävade Anden också nu över dopets vatten till tecken på Guds nyskapande verksamhet. Han skapar världen (människorna) på nytt genom sin Son och Anden. Matt. 19:28.

och från himlen kom en röst: "Du är min älskade Son; i dig har jag min glädje."Ps. 2:7. Jes. 42:1. Joh. 1:21.

Budskapet genom duvan och rösten var egentligen inget nytt. Jesus var redan av evighet i förening med den helige Ande, likaså hade han Faderns kärlek och behag av evighet. Men duvan och orden från himlen var tecken till människorna, liksom till oss idag, dels att Jesus verkligen var Guds Son och utsänd på Gud Faders uppdrag, och dels att Fadern nu var nöjd eller tillfreds med att Sonen hade kommit så långt i sin gärning, att han genom dopet hade tagit på sig människosläktets synder för att bära och ta bort dem. Dopet betyder nämligen i sig ett erkännande av synd och en begäran om förlåtelse. 1 Petr. 3:21. Jesus hade ingen egen synd, men han bekände våra synder och begärde dem - å våra vägnar - förlåtna genom sin egen ställföreträdande död.

 

Sammanfattning

Dopförrättare och predikanter är bara människor liksom Johannes. Den som verkar i dopet är Gud själv. Andens duva och rösten från himmelen var Guds vittnesbörd för världen om att Jesus var den utlovade Frälsaren. I sitt dop gick Jesus offentligen in i sin uppgift. Och inte bara så, utan han utförde också redan i detta samtidigt en uppgift som vår representant: Han lät inte döpa sig för sin egen skull utan som vår ställföreträdare för våra synders skull. Han döpte sig till ett med vårt syndiga människosläkte, för att kunna sona våra brott.
Mera om detta se https://www.solagratia.fi/Utlagg/dopfralst.pdf