Tredje söndagen efter trettondagen

Jesus väcker tro

Mark. 1:29-39

 

29. Och strax, då de hade kommit ut ur synagogan, begav de sig med Jakob och Johannes till Simons och Andreas' hus. Matt. 8:14 f. Luk. 4:38 f.
30. Men Simons svärmor låg sjuk i feber, och de talade strax med honom om henne.
31. Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne; och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.
32. Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man till honom alla som var sjuka eller besatta; Matt. 8:16 f. Luk. 4:40 f.
33. och hela staden var församlad utanför dörren.
34. Och han botade många som led av olika slags sjukdomar; och han drev ut många onda andar,

Det var naturligt för Jesus att ta sig an alla sjuka och lidande som kom eller fördes till honom. Han visade därigenom åskådligt Guds goda sinnelag mot oss människor. Dessa underverk var också Messiastecken, vittnesbörd om att han var den som profeterna hade vittnat om och som Gud nu hade sänt i världen.

men tillstadde icke de onda andarna att tala, eftersom de kände honom. Apg. 16:17 f.

Visserligen vet de onda andarna, liksom djävulen själv, vem Jesus är, men de kan inte använda den kunskapen på ett gott sätt till gagn för sig själv eller människorna, eftersom de är onda. De missbrukar Guds namn då de använder det. Guds namn ska användas vid bön och tacksägelse, men därav blir inget för de onda, lika litet som för människor i deras oomvända tillstånd. Det är bättre att de onda inte ordar om andliga och himmelska ting, som de inte har möjlighet att förstå eller hantera på ett rätt sätt.

35. Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt och bad där. Luk. 4:42 f.

Jesus hade vid sitt möte med människorna kommit in i malströmmen av aldrig sinande behov av timlig vård och hjälp. Mitt under detta behövde han också få koncentrera sig på sitt egentliga uppdrag i världen. För detta sökte han styrka hos sin Far. Vem annan skulle han kunna tala med? Han var fullständigt ensam på jorden i denna sak. Människorna förstod ingenting. Inte ens hans lärjungar, som följde honom och fick undervisning, kunde förstå och bistå honom.

36. Men Simon och de som var med honom skyndade efter honom.
37. Och när de fann honom, sade de till honom: "Alla frågar efter dig."

Här är en liknande situation som efter Jesu brödunder, då de sökte honom för det lekamliga brödets skull och inte för hans himmelska budskap.

38. Då sade han till dem: "Låt oss fara någon annanstans, till de närmaste småstäderna, för att jag också där må predika; ty därför har jag begivit mig ut."

Visserligen ville Jesus bota de sjuka och lindra deras jordiska lidanden. Men det uppdrag, för vilket Fadern hade sänt honom i världen, var så mycket viktigare. Sjukdomsbotandet var visserligen nödvändigt i viss utsträckning också med tanke på Messiasuppdraget. Hans underverk var nämligen direkta vittnesbörd om vem han var. Men själva uppdraget måste prioriteras. En återvunnen lekamlig hälsa varar ju trots allt bara en kort tid i motsats till den andliga hälsan, som har sin utsträckning in i evigheten.

Jesus hade kommit för att återvinna åt oss vår andliga hälsa, som vi hade förlorat genom vårt syndafall. Hans predikoverksamhet hörde samman med denna uppgift. Det är nämligen endast via förkunnelsen, med början av Jesus och apostlarna, som vi kan få del av den frälsning från synden som Jesus åstadkom. Jesus predikade redan då om det syndaförlåtelsens rike som han sedan upprättade.

39. Och han gick åstad och predikade i hela Galileen, i deras synagogor, och drev ut de onda andarna.

Det nämns inte i denna vers, att Jesus botade sjuka. Kanhända var det en självklarhet, som inte behövde nämnas. Predikandet om Guds rike var i varje fall hans väsentliga uppgift. Att andeutdrivningen nämns här framom botande av kroppsliga sjukdomar kan ha sin förklaring: Lekamliga sjukdomar håller kroppen i sitt grepp, men andar håller själen fången. De hindrar oss att ta emot Jesu predikan.

 

Sammanfattning

Texten handlar inte om att 'Jesus väcker tro', vilket han visserligen gjorde. Den beskriver hans verksamhet och dess inriktning.
Jesus visade att Gud har medlidande med de sjuka och att sjukdom och plågor inte hör hemma i himmelriket utan hör till det jordiska. Gud kommer omsider att befria oss från alla plågor, men det är inte hans avsikt att göra detta fullständigt under vårt jordeliv. Jesu uppgift syftade längre än till den timliga tillvaron. Han skulle verka för vårt väl i evighetsperspektiv. Därför fortsatte han inte i oändlighet att bota människornas jordiska sjukdomar, utan såg till att han fick sitt egentliga uppdrag fullgjort. Om han hade svikit sin uppgift att bota vår själs skada, hade vårt lidande varat i evighet. Men eftersom han var trogen sin Faders vilja, kan vi nu se fram emot en evig tillvaro utan lidande.