Femte söndagen i fastan

Lidandets söndag

Mark. 12:1-12

 

1. Och han begynte tala till dem i liknelser:

Före det som berättas i dagens text hade Jesus utan myndigheternas tillstånd handgripligen rensat helgedomen. Judarnas överstepräster, skriftlärda och äldste hade därefter krävt en förklaring av Jesus med anledning av det. Efter att ha svarat dem på den punkten fortsatte Jesus med denna liknelse.

"En man planterade en vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes. Ps. 80:9 f. Jes. 5:1 f. Jer. 2:21. Matt. 21:33 f. Luk. 20:9 f.

I Jes. 5:7 talas om Israels hus som Herren Sebaots vingård och om Juda folk som hans älsklingsplantering. Också andra bibelställen använder samma bild för judafolket. Det är naturligt att judarna tog till sig denna benämning på liknande sätt som uttrycket 'Abrahams barn'. Av vers 12 i dagens text framgår att också Jesus avsåg judarna med sin liknelse och att dessa förstod att han talade om dem och speciellt om de andliga ledarna, som hade till uppgift att vårda vingården.

Alla riken och folk styrs med lag. Lagen är likt ett stängsel som håller samman riket och avgränsar det från yttervärlden. Judarna fick Guds lag genom Mose.
Vakttorn betjänar väktare som har till uppgift upptäcka fiender och slå larm. Profeterna var sådana väktare. De avslöjade främmande läror och predikade mot allt slags avguderi och orättfärdighet.
Med uttrycket att vingårdens ägare 'for utrikes' kan man förstå att Gud gav vårdansvaret av det gamla förbundets Israel åt deras ledare. Folket skulle hålla sin del av överenskommelserna i förbundet mellan dem och Gud. Men just av den orsaken kunde förbundet inte fungera. Varken folket eller ledarna förmådde bära ett sådant ansvar.

I Kristus har Gud ensam - utan att förhandla med människor - upprättat ett nytt och bättre förbund, ett förbund som omfattar alla människor. Det förbundet är ensidigt, så att Gud ensam står för dess upprätthållande.

2. När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle bära upp någon del av vingårdens frukt.

Vingårdens frukt skulle vara gudstro och gudsfruktan. Gud sände sina profeter till judarna för att söka ett bejakande till hans Sanning.

3. Men de tog honom och misshandlade honom och lät honom gå tomhänt tillbaka.

Tjänaren fann ingenting av sann tro och gudaktighet hos judarnas andliga ledarskap att rapportera åt sin uppdragsgivare. De visade endast prov på det som finns i ett köttsligt och oomvänt sinne, nämligen fiendskap mot Gud, mot hans Ord och mot hans sändebud.

4. Åter sände han till dem en annan tjänare. Honom slog de i huvudet och skymfade.
5. Sedan sände han åstad ännu en annan, men honom dräpte de. Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och andra dräpte de.

Genom detta händelseförlopp påvisar Gud hur total fiendskapen mot Gud är i människornas hjärtan. Det finns ingen god vilja på bottnen, så att de skulle kunna ändra sinnelag när det kommer fler sändebud från Gud med samma budskap. Lyssnar man inte på en, så lyssnar man inte heller på en annan, inte ens på en ängel från himmelen. Luk. 16:31. Det måste till ett gudomligt nyskapande i människans sinne, för att hon ska bli benägen att lyssna till och bejaka Guds Sanning.

Människan är sig lik alltifrån släktets första dagar. Denna berättelse om vingårdsmännen, judarnas andliga ledare, är en ypperlig bild av dagens situation överallt i världen. De etablerade kyrkornas ledarskap är överlag, med enstaka undantag, helt främmande för sann kristendom. De motarbetar Kristi lära och förföljer de bibeltrogna på många sätt. Detta är i sig en predikan om att Guds rike inte drivs och utvecklas genom mänsklig effektivitet och organisationsförmåga utan enbart av Guds Ande enligt hans egen plan och vilja.

6. Nu hade han också en enda son, vilken han älskade. Honom sände han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: 'De ska väl ha försyn för min son.'

Gud sände sin Son, visserligen till världen som helhet, men han lät honom komma till världen hos judarna och utföra sitt frälsningsverk offentligt i deras krets.

7. Men vingårdsmännen sade till varandra: 'Han är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så blir arvet vårt.'

Jesus var Guds Sannings arvtagare. Joh. 7:16. Han var den ende som hade Sanningen. Han var Ordet, uppenbarelsen. Hans lära var en helt annan än den falska och bekväma gärningslära som judarna hade gjort sig. Om de skulle kunna oskadliggöra honom, så skulle de få ha sin lära ifred, tänkte de. De skulle bli vingårdens ensamrådande herrar.

Vingårdsmännens tal om arv fick sin motsvarighet och uppfyllelse på ett sätt som de aldrig skulle ha kunnat föreställa sig: Det onda människosläktet fick efter att ha dödat Jesus ärva hans rättfärdighet och Guds rike. Översteprästen Kaifas yttrade visserligen orden ' Det är bättre att en dör för folket, än att alla dör.' Men detta sade han genom profetisk ingivelse. Joh. 11:49 f.

8. Och de tog honom och dräpte honom och kastade honom ut ur vingården. -

Jesus blev dödad på Golgata kulle utanför Jerusalem. Men andligt talat blev han utkastad från judarnas krets redan tidigare. Det var inte bara judarna som dräpte Guds son. Alla människor var delaktiga i handlingen genom sin synd, även om judarna var redskapet.

9. Vad ska nu vingårdens herre göra? Jo, han ska komma och förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.

Jerusalem intogs och förstördes cirka år 70, och judafolket fördrevs och förskingrades. Andligt sett blev det aldrig någon fruktbärande vingård under det judiska ledarskapet. Men Gud har genom sin Son och dennes lärjungar gjort sig en blomstrande vingård, en som inte är begränsad till judafolket utan sträcker sig över hela världen. Det nya ledarskapet, åt vilket Gud har överlämnat vingården, är i första hand han själv med Sonen och Anden, men också alla de förkunnare, som styrs av Anden.

10. Har ni inte läst detta skriftens ord:'Den sten, som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten;

Psalmisten profeterade detta om Jesus i Ps. 118:22-24. Jesus blev förkastad av judarna, men inte endast av dem. Judarna bara exemplifierar och åskådliggör det som är ett faktum hos alla människor, nämligen att alla människor är onda och gudsfrånvända till dess att Gud verkar ett nytt sinne (omvändelse) i dem genom sitt evangelium.

Men just genom att byggningsmännen, judarna, förkastade och avrättade Jesus blev han enligt Guds plan grunden och hörnstenen för hela frälsningsverket.

11. av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon'?" Ps. 118:22 f. Jes. 28:16. Apg. 4:11. Rom. 9:33. 1 Petr. 2:4 f.

Orden 'av Herren' anger att Kristi sändande i världen var helt Guds plan, och ingen människa har någonsin medverkat till sin egen eller andras frälsning, utan allt i den vägen är planerat och utfört av Gud. Människorna vill själv vara sin egen lyckas byggmästare, men Guds ord förvägrar dem denna möjlighet. Gud är frälsningens Herre för alla och var och en. Närhelst han finner för gott tänder han själv med sitt ord ett nytt liv i människors hjärtan - utan att dessa kan göra vare sig till eller från därvidlag. På så sätt är hela frälsningen Guds verk och för vår tros ögon ett övermåttan underbart lärostycke. Ps. 139:6.

12. De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket; ty de förstod, att det var om dem, som han hade talat i denna liknelse. Så lät de honom vara och gick sin väg.

 

Sammanfattning

Jesus ville med liknelsen säga åt de judar som hade kommit för att anklaga honom, att mot bakgrund av deras eget brottsliga handlande på det andliga området borde de inte alls anmärka på hans handlande.
Texten framställer människans ondska och andliga hjälplöshet i kontrast mot Guds verk genom Ordet, Kristus. Den som människor förkastade och dödade, honom gjorde Gud till en frälsningsklippa för hela människosläktet - genom att använda sig av människornas ondska. Det som människan tänkte ont, det använde Gud till gott.
Texten har mycket lite gemensamt med handbokens rubrik för söndagen, även om man i bakgrunden kan se Guds Sons väg mot sitt lidande för världens synd. Benämningen 'lidandets söndag' har enligt handboken tillkommit på grund av att den djupare fastan av gammalt inleddes denna dag.