Apostladagen

I Herrens tjänst

Mark. 3:13-19

 

13. Och han gick upp på berget

Enligt Lukas 6:12 gick Jesus upp på berget för att be och blev kvar där till morgonen. Han stod inför en viktig uppgift, nämligen att välja och kalla lärjungar för predikoverksamheten och apostlauppdraget, och han ville nu vara i enskild kontakt med sin Fader. Detta Jesu tillvägagångssätt är naturligtvis tillämpligt för oss i liknande situationer. Om Jesus som Guds Son hade behov av att be, hur mycket mer skulle inte vi då behöva göra det? Jesus bad ensam, därför att ingen människa var insatt i de stycken saken gällde. Han var alltid ensam i sin bön - även om den kunde ske offentligt som vid den sista måltiden med lärjungarna - eftersom hans uppdrag var så främmande för all mänsklig tanke och ingen annan än han själv kunde utföra uppdraget.

och kallade till sig några som han själv utsåg;

När det blev morgon var Jesus beredd att verkställa sitt val av predikolärjungar. Valet var helt hans eget. Vem skulle han ha kunnat ta råd av eller samråda med? Vem annan skulle ha kunnat veta något om lärjungarnas kommande uppgifter, och vem hade för övrigt någon kunskap alls i himmelrikets angelägenheter före Jesu undervisning, vilken blev fullbordad för de tolv först efter hans uppståndelse från de döda.
Detta är en parallell till vårt kommande in i Guds rike. Gud har initiativet. Intagningen sker på inget annat sätt än genom att Gud själv utväljer oss efter sitt eget goda gottfinnande, sin nåd, samt kallar och undervisar oss. Utan hans beslut, initiativ och verk är vi helt strandsatta ifråga om att komma in i hans rike, eftersom vårt mänskliga sinne efter syndafallet är så främmande för det andliga och himmelska.

och de kom till honom. Matt. 10:1 f. Mark. 6:7. Luk. 6:12 f.

Jesu kallelse är olik mänskliga kallelser. Hans ord har nämligen en inneboende kraft till efterkommande. På samma sätt som när han kallade sina apostlar har i dag hans ord i evangeliet kraft till att tända tro i oss. Rom. 1:16. Utan denna evangeliets inneboende kraft har vi ingen möjlighet till omvändelse och sinnesändring. Därför är de som förbigår eller förkastar evangeliet som dårskap dömda till förtappelse. Men de, i vilka evangeliet efter Guds nådiga behag och förutbestämmelse verkar tro, kan inte annat än efterkomma uppmaningen. För dem lämnas inget rum eller tid för ett eget avgörande för eller emot. Och väl är det. Annars skulle också de i sitt oomvända sinne ha förkastat kallelsen.

14. Så förordnade han tolv,

Det var ingen tillfällighet att Jesus stannade för antalet tolv. Guds gamla egendomsfolk Israel bestod av tolv stammar, och så som det folket var utvalt av Gud bland alla andra hedniska folk på jorden, så skulle det nya och universella gudsfolket också vara utvalt av honom - bland alla i synd lika fallna människor.
Talet tolv har två komponenter, 4 och 3, där 4 står för folket och 3 står för det gudomliga och gudsutvalda. Israels folk var under ökenvandringen lägrat i en fyrkant. Folkets fyrtal multiplicerat med treeninghetens tal till tolv betyder att folket är Guds eget utvalda folk. [IB 7 1996 s. 25] Den troende skara som genom Jesu och hans tolv apostlars verksamhet skulle bildas skulle inte vara ett resultat av demokratiskt eller privat beslutande utan av Guds utkorelse och undervisning.

som skulle följa honom och som han ville sända ut till att predika,
15. och de skulle ha makt att bota sjuka och driva ut onda andar.

Makten att bota sjuka och driva ut onda andar var inte någon separat uppgift utan sammanhängde med predikouppgiften, så att predikouppgiften var primär och makten till att bota sjuka och driva ut onda andar sekundär, den senare uppgiften var avsedd till att 'stadfästa det predikade ordet i människornas hjärtan'. Mark. 16:20.
Orden 'de skulle ha makt' ska inte förstås så att lärjungarna skulle ha makten i sitt våld och använda den efter gottfinnande, utan det är fråga om Guds makt som lärjungarna fick vara redskap för. Guds folk har alltjämt förmånen att få vara redskap för hans makt - där han så i sin vishet finner för gott.

16. Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus; Joh. 1:40 f. Apg. 1:13.
17. vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav tillnamnet Boanerges (Det betyder tordönsmän); Luk. 9:54.
18. vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren
19. och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

Jesus hade nu utvalt åt sig en grupp lärjungar från Galileen, en fattigare och av judarna i Judeen föraktad landsända, och dessa lärjungar kom från det ur de religiösas synvinkel olörda folkets led. Mänskligt sett var det ett dåligt val, men Gud ville visa sin makt desto mera genom dessa för världen ringa personer.
Jesus utvalde också Judas Iskariot till lärjunge och apostel, trots att han visste att denne inte skulle vara en sann lärjunge i själ och hjärta utan syssla med falskhet och tjuveri och till sist förråda honom. Joh. 6:64. Det var bestämt att också han skulle vara en bland de tolv. Skriftens profetia måste nämligen gå i uppfyllelse, eftersom den var sann. Joh. 13:18. Luk. 1:16.

Sammanfattning

Denna text kan nätt och jämnt rymmas in under dagens rubrik 'I Herrens tjänst'. Texten beskriver bara intagandet i Herrens tjänst, hur Herren utvalde och kallade de tolv.
Jesus utvalde dem självständigt utan att rådgöra med dem. Detta är en parallell till Guds handlande med oss alla. Han valde inte heller enligt mänskliga principer bland ur mänsklig synvinkel sett mest kvalificerade personer. Han valde olärda män av folket från en föraktad landsdel. Så handlar Gud för att hans makt, nåd och härlighet ska bli uppenbar. Särskilt genom valet av förrädaren Judas blev Gud förhärligad d.v.s. genom att Guds frälsningsverk verkställdes enligt skrifterna.