Fastlagssöndagen

Guds kärleks offerväg

Mark. 10:32-45

 

32. Och de var på vägen upp till Jerusalem. Och Jesus gick före dem, och de gick där bävande; och de som följde med dem var uppfyllda av fruktan.

Efter det att Jesus hade drivit ut handelsmännen från templet med våld och utan vederbörligt tillstånd var situationen ytterligt tillspetsad. Mark. 11:18, 14:1. Luk. 19:47,48. Jesu lära gillades inte av judarna i allmänhet, eftersom den gick stick i stäv med deras tolkning av skrifterna. Judarnas ledare i Jerusalem var så förbittrade på Jesus att de sökte efter ett lämpligt tillfälle att döda honom. Eftersom tvisten inte gällde bara Jesu person utan i synnerhet hans lära, gick inte heller Jesu anhängare säkra för judarnas raseri.
Men eftersom tiden var inne för Jesus att gå in i sitt ställföreträdande lidande ville han inte hålla sig undan utan gå till högtiden i Jerusalem, där det skulle ske som det var profeterat om honom i skrifterna. Han gick nu före dem som var med honom. Dessa förstod inte hur viktigt det var att han gick just nu till Jerusalem.

Att han gick före har också en djup symbolisk innebörd. Han har gått både före oss och för oss in i döden, lidit döden i vårt ställe. Likaså var han också den förste som uppstod till liv, och däri var han alltjämt vår representant, vilket betyder att vi har liv i hans liv, och hans rättfärdighet är vår rättfärdighet. På samma sätt går han före oss i troslivet. Både initiativet till tron och dess uppehållande i oss är hans verk genom evangeliet.

Då tog han åter till sig de tolv och började tala till dem om vad som skulle övergå honom: Matt. 20:17 f. Mark. 8:31, 9:31. Luk. 18:31 f.
33. "Se, vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen ska bli överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de ska döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna,34. och dessa ska håna honom och spotta på honom och gissla honom och döda honom; men tre dagar därefter ska han uppstå igen."

Det som Jesu lärjungar var rädda för bekräftade nu Jesus som en kommande verklighet. Hans förutsägelse visar oss hur välplanerat och bestämt hans lidandesverk var redan av evighet.
Hade lärjungarna tagit Jesus på orden, i synnerhet det som gällde hans uppståndelse från döden, då hade de haft ett hopp och något att fästa sin tro på under de dagar som låg framför. Men de fattade inte vad han sade förrän efter hans uppståndelse.

35. Då trädde Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, fram till honom och sade till honom: "Mästare, vi skulle vilja, att du lät oss få, vad vi nu tänker begära av dig." Matt. 20:20 f.
36. Han frågade dem: "Vad vill ni då, att jag ska låta er få?"
37. De svarade honom: "Låt den ene av oss i din härlighet få sitta på din högra sida och den andre på din vänstra."
38. Men Jesus sade till dem: "Ni vet inte, vad ni begär. Kan ni dricka den kalk, som jag dricker, eller genomgå det dop, som jag genomgår?" Ps. 69:2 f. Matt. 26:39, 42. Mark. 14:36. Luk. 12:50. Joh. 18:11. 

Jakobs och Johannes' drömmar visar hur långt ifrån den andliga verkligheten de var. De kände varken sig själv och sitt tillstånd som syndare eller vad som krävs för att få vara i Guds närhet i den himmelska och rättfärdiga tillvaron. Utan att synden först sonas med döden kan ingen nalkas den Helige.

39. De svarade honom: "Det kan vi." Då sade Jesus till dem: "Ja, den kalk jag dricker ska ni få dricka, och det dop jag genomgår ska ni genomgå, Apg. 12:2.40.
men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer det inte mig att ge bort, utan de ska tillfalla dem, för vilka så är bestämt."

Visst skulle de få dö. Men deras egen död skulle inte kunna ge dem någon plats i himmelen. De skulle ha förblivit i döden. För rättfärdighetens förvärvande duger bara Guds sons ställföreträdande död. Den plats vi får i himmelen får vi av ren nåd för Jesu döds skull, och den platsen är bestämd av Gud Fader.
Ordet 'plats' har i andligt sammanhang en större betydelse än den rumsliga plats, som dessa två lärjungar tänkte på. Den högra sidan är de välsignades och rättfärdigas sida, den vänstra är de förbannades och orättfärdigas sida.

41. När de tio andra hörde detta, blev de misslynta på Jakob och Johannes. Matt. 20:24 f.
42. Då kallade Jesus dem till sig och sade till dem: "ni vet, att de som räknas för folkens furstar uppträder mot dem som herrar och att deras mäktiga låter dem känna sin myndighet. Luk. 22:25 f.
43. Men så är det inte bland er; utan den som vill bli störst bland er, han vare de andras tjänare, Matt. 23:11. Mark. 9:35.
44. och den som vill vara främst bland er, han vare allas dräng.

Jesus visade inte något missnöje med Jakobs och Johannes' barnsliga funderingar utan bemötte dem sakligt. Deras tankar bottnade i andligt oförstånd. Men de andra lärjungarnas tankar var uttryck för avundsjuka, vilken i sin tur var förankrad i ett världsligt synsätt i fråga om mänskliga relationer. En sådan syn hör inte hemma i Guds rike. Lärjungarnas spontana missnöje med Jakobs och Johannes' agerande visar hur fast ett sådant tänkesätt hör samman med vår medfödda syndiga natur. Ingen människa kan av sig själv ta sig ett rent kärlekens sinnelag, ett sådant som krävs av Guds rikes barn, utan man får det av Gud av nåd efter hans vilja och behag genom den andliga nyfödelsen. Och den som har fått ett sådant nytt sinnelag får hela livet kämpa mot sin gamla syndiga natur, som inte upphör att existera förrän i den lekamliga döden.

45. Också Människosonen har ju kommit, inte för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." Joh. 13:14. Ef. 1:7. Fil. 2:7. Kol. 1:14. 1 Tim. 2:6. Tit. 2:14. 1 Petr. 1:18 f.

Lärjungarnas världsliga tänkesätt och mänskliga avundsjuka stod i bjärt kontrast mot Jesu självutgivande kärlek, genom vilken han nu var beredd att gå i döden för dessa kärlekslösa lärjungar och för alla människor. Denna kontrast visar hur gudomlig den sanna kärleken är. Ordet 'många' uttrycker här bara skillnaden mellan en (sig själv) och andra, inte ett mindre antal av alla. Jesus dog för alla.

 Textens sammanfattning finns i den sista versen. Jesus är huvudpersonen i skeendet så som i hela evangeliet. Hans självutgivande tjänande framstår som gudomligt - i bjärt kontrast mot lärjungarnas världsliga och fåfängliga föreställningar. Han har gått före oss som den förste och ende som har tjänat Gud Fader och hela världen i ren och helig kärlek. Resultatet av hans tjänande har kommit oss till del, så att vi av nåd i vår tur får tjäna Gud i ett nytt sinnelag, som han verkar i oss genom evangeliet.