Tredje söndagen före fastan eller septuagesima

Den oförtjänta nåden

Luk. 17:7-10

 

7. Om någon bland er har en tjänare, som kör plogen eller vaktar boskap, inte säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem från marken: 'Gå du nu strax till bords'?
8. Säger han inte fastmer till honom: 'Red till min måltid och fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och dricker; sedan må du själv äta och dricka'?

Den tjänst som det här är fråga om är slavens tjänst. Slaveriet var en godkänd institution i Israel. Det var reglerat genom förordningar i gamla testamentet och var inte avsett att vara ett tvångsarbete till döds. Efter ett visst antal år hade slaven också rätt att bli fri.
Slavens dåtida förhållande till sin husbonde i Israel är likt den kristnes förhållande till Gud. Slaven var inte i tjänst bara vissa timmar, utan stod till sin herres förfogande dygnet runt. Den som var slav, var slav hela tiden, så länge han var kvar i slavförhållandet. Hos oss var också t.ex. prästtjänsten ännu för en tid sen ett dygnetruntkall. Den som var vigd till präst var präst oberoende av dagar och tider.
Slavtjänsten var inte uppbyggd på avtalade arbetsuppgifter utan på förhållandet till den herre, i vilkens tjänst slaven var. Så är var kristen människa bunden vid Herren och hans vilja - helt oberoende av uppgifterna. Vi ska tjäna Herren i allt, natt och dag, livet ut och sedan i evighet. Det är hans vilja som gäller. Han ger uppgifterna.

9. Inte tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev honom befallt?
10. Sammalunda, när ni har gjort allt som har blivit er befallt, då ska ni säga: 'Vi är blott ringa tjänare; vi har endast gjort, vad vi var pliktiga att göra.'"

FB 1998 har ett missvisande uttryck: 'tjänare utan uppgifter'. Ingen är utan uppgift i Guds rike. Visserligen är de utan uppgift, som ännu inte är kallade, men nu är det fråga om människor som 'har gjort allt som blivit befallt'. Det kan ingen göra utanför Guds rike. SK 1997 har 'onyttiga tjänare' vilket rätt tolkat är riktigt: Som egna företagare är vi onyttiga i Guds rike, men använda av Gud är vi till nytta.

När det är fråga om andliga ting är vi som syndare helt odugliga. (Studiebibeln, UT 1992 och B 2000) Vårt förstånd i andliga ting är förblindat genom syndafallet. Rom. 3:12. Det är viktigt att erkänna detta inför Gud som en sanning om oss själva. Om vi kommer därhän att vi gör det, blir vi också benägna att ta emot nåden i Kristus. I annat fall kommer slutligen Gud själv att kalla oss för odugliga tjänare och förvisa oss till evigt straff. Matt. 25:30.
Strax före denna text talas det om att vi människor inte har någon tro. Om vi hade ens så mycket tro som av ett senapskorns storlek, då skulle vi kunna göra vad som helst. Hade vi haft en egen tro, hade vi inte varit odugliga tjänare. Men nu är tron bara en nådegåva av Gud, som han uppehåller i oss efter sitt behag via sitt ord. På liknande sätt som slaven inte förtjänar någon berömmelse för att han gör det han är skyldig att göra, så förtjänar inte vi heller någon berömmelse inför Gud, så mycket mindre som han själv har gett oss allt av tro och kraft och förmåga. Det är på sin plats att vi erkänner för honom att vi saknar egen andlig kvalitét och berömvärdhet och prisar honom för att vi i stället har allt till skänks av honom genom Jesus och den helige Ande.

Vi ska inte heller försöka tro på vår tro. Vi ska i stället tro på Gud och ha vår styrka i honom. Den som är i en rätt tro säger inte 'Jag har en stark tro', utan han säger 'Jag har en stor Gud'. Tron finns bara hos Gud, genom vårt förhållande till honom, så som en gren har av stammen och inte av sig själv.Likaså ska vi inte tro att våra egna gärningar är goda och berömvärda. En blick på Jesu kors ger oss sanningen om våra gärningars värde. Så mycket som Jesus led där, så mycket var våra gärningar värda, också de som vi menar vara goda. Men hans goda gärning gäller inför Gud som vår.

Vi har fått allt genom Jesus och hans återlösningsverk. Där finns förlåtelsen och nåden, och där ges tron. Där ges också alla goda gärningar. I och med att vi bejakar detta evangelium, tillstår vi, att vi själva genom våra gärningar och strävanden inte har bidragit något till dessa Guds gåvor, utan tvärtom har besvärat Gud med all vår inbillade fromhet, tro och förmenta goda vilja. Det som vi får uträtta i Guds rike är, som vår gärning betraktat, befläckat av självhävdelse och annat liknande och är inte värt någon tacksamhet från Guds sida. Men som Guds gåvor är allt som vi får tjäna honom med gott och oss till välsignelse.