Tionde söndagen efter pingst

Trofast förvaltning av Guds gåvor

Luk. 16:1-9

 

I slutet av det föregående kapitlet framställs skillnaden mellan trons barn och otrons barn i deras förhållande till Guds nåd. Dagens text talar om deras olika sätt att förhålla sig till denna världens goda. Otrons barn tjänar därmed Mamon, medan trons barn bör tjäna Gud.
I ett visst avseende bör Guds barn ha världens barns handlande som föredöme, nämligen i att använda sig av Mamons goda i sitt förhållande till sitt 'eget släkte'. Vers 8b. De ska använda det jordiska goda för sina himmelska syften med lika stor klokhet som världens barn använder det för sina jordiska syften. Den orättrådige förvaltaren är en illustration till detta. Han använde penningen helt hänsynslöst i sin Mamonsdyrkan. Lika fullständigt bör Guds barn underordna sitt handhavande av penningen under Guds Andes ledning. Detta sker då varken orättrådigt eller orättfärdigt. Denna förvaltares situation inför sin jordiske herre är också en illustration till människans situation inför Gud efter syndafallet och hur tron trotsar köttets rättsuppfattning och anammar Guds nåd helt oförtjänt.

1. Han sade också till sina lärjungar: "En rik man hade en förvaltare, som hos honom blev angiven för förskingring av hans ägodelar.

Den rike mannen är Gud. Förvaltaren är människan, som på grund av syndafallet är en förskingrare av den rättfärdighet som hon hade fått i skapelsen. Angivaren är Åklagaren eller Djävulen, som tar sin makt genom Guds lag.

2. Då kallade han honom till sig och sade till honom: 'Vad är det jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan inte längre få vara förvaltare.'

Vi befinner oss efter vårt fall under Guds vrede och dom och utestängda från hans gemenskap.

3. Men förvaltaren sade vid sig själv: 'Vad ska jag göra, då min herre nu tar ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag inte; att tigga skäms jag för.

Ingen människa förmår genom eget arbete förvärva ens det minsta lilla stycke av en rättfärdighet som gäller inför Gud. Detta inser ingen av sig själv, men denne man hade blivit upplyst genom Ordet och Anden, så att han hade insett sin belägenhet och sin egen maktlöshet. Dessutom skämdes han för att begära hjälp av andra mot något som han själv hade förvållat.

4. Dock, nu vet jag , vad jag ska göra, för att man må uppta mig i sina hus, när jag blir avsatt från förvaltningen.'

Förvaltaren kunde inte undgå att bära upp följderna av sitt handlande i förhållande till husbonden. Han skulle komma att stå i så stor skuld till husbonden, att han inte skulle kunna försörja sig. Men om han ännu kunde använda sig av husbondens förmögenhet till att göra andra välvilligt inställda mot honom, då skulle han kanske få det ordnat för sig för framtiden. Genom att på husbondens bekostnad efterskänka sina medmänniskors skulder kännbart, skulle dessa komma att stå i tacksamhetsskuld till honom. En klok idé i en omöjlig situation!

Just så går det också till i Guds rike. I vår omöjliga situation efter syndafallet kan vi inte annat än fortsätta vårt orättmätiga utnyttjande av Guds nåderesurser. Genom att tillmäta andra syndare Guds nåd, räkna det som efterskänkt som de rätteligen borde betala, knyter vi dem i gemenskap med oss själva. Visserligen kan inga syndiga människor 'uppta' en annan i rättfärdighet och evigt liv, men dessa representerar här Kristus själv i enlighet med orden 'Vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig'. Matt. 25:40. 'Dessa mina minsta bröder ' är de som tror Jesu ord. Mark. 3:35, Matt. 18:6. Samma löfte finns också i orden 'Den som ger allenast ett glas vatten åt någon för att han är min lärjunge, han ska få en lärjunges lön'.

Det är ändå inte fråga om att bli rättfärdig på grund av egna gärningar. Förvaltarens handlande rättfärdigar honom inte, men det är ett bevis på att han har uppfattat Guds nåd rätt och sedan frimodigt delat med sig åt andra. Den rätta förståelsen av Guds nåd är nämligen den att vi som syndare - utan eget berättigande till att ta emot nåd - mot all mänsklig rättskänsla tar för oss av nåden. Och den som tar för sig av Guds nåd, kan på grund av nådens omskapande kraft inte göra annat än ge den vidare även åt andra som är lika oberättigade till den.

Detta sätt att utan egen rätt ta för sig av Guds nåd och jämväl ge vidare åt andra är för vårt köttsliga sinne i högsta grad orättrådigt, men det är helt i enlighet med den kloka ordning som ska råda i Guds rike. Detta 'orättrådiga' förvaltande finns beskrivet i Skriften på många sätt, t ex med orden 'Ge, och ni ska få. Ett gott mått, väl packat och överflödande, ska man ge eder i famnen; ty med det mått ni mäter upp med, ska också uppmätt åt er igen.' Luk. 6:38. Vi äger ingenting, som vi kunde ge bort. Det som vi ska ge av är husbondens förmögenhet. Den som utan förbehåll ger Kristi evangelium åt ovärdiga och oförbätterliga syndare, får själv del av samma evangelium.

5. Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en särskilt. Och han frågade den förste: 'Huru mycket är du skyldig min herre?'
6. Han svarade: 'Hundra fat olja.' Då sade han till honom: 'Ta här ditt skuldebrev och sätt dig nu strax ned och skriv femtio.'
7. Sedan frågade han en annan: 'Och du, huru mycket är du skyldig?' Denne svarade: 'Hundra tunnor vete.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.'
8. Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren, för det att han hade handlat klokt.
Ty denna tidsålders barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn. 1 Tess. 5:5.

Guds barn har stort omak av sin egen gamla syndiga natur, som hellre vill tjäna Mamon än Gud. Därför är de mindre skickliga i detta stycke än världens barn. Världens barn är själva ett med Mamons ande och har inget motstånd i sin strävan att tjäna sin avgud. Guds barn måste däremot kämpa med både världen, djävulen och sin egen onda natur i sin strävan att tjäna Gud. Anden är villig, men köttet är svagt.

9. Och jag säger er: Skaffa er vänner medelst den orättfärdige Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må ta emot er i de eviga hyddorna. Matt. 6:20. 19:21. Luk. 18:22. 1 Tim. 6:17.

Mamon, denna världens och de opånyttföddas avgud, kan inte vara annat än orättfärdig, eftersom människan efter syndafallet av naturen är ond och skälvisk till hjärta och sinne. Man handlar med penningar och ägodelar i enlighet med detta sinnelag. Också Guds barn är delaktiga i detta system genom sin gamla Adamsnatur.

Fastän Guds barn i likhet med världens barn måste leva detta jordeliv i och av denna världens materiella gåvor, ska de inte betrakta dessa gåvor på samma sätt som världens barn, inte använda dem i samma syfte. De ska inte dyrka eller tjäna Mamon som en avgud, utan använda den jordiska rikedomen för ett högre syfte, så att de inte använder den bara med tanke på jordelivet likt denne förvaltare, utan använder den så som det är nyttigt med tanke på den eviga framtiden i himlen. De ska alltså använda det jordiska som ett medel i evangeliets, Guds rikes och hans kärleks tjänst.

Genom att använda det jordiska goda i evangeliets tjänst under Guds andes ledning får man vänner för evigheten. Dessa vänner, som man så vinner genom evangeliets verkan, blir evigt levande vittnen om att vi själva har fått del av Guds nåd och genom den har förhållit oss på ett rätt sätt till det jordiska och förgängliga. På det sättet tar dessa vänner emot oss i himlen. Matt. 25:35 f.