Fjortonde söndagen efter pingstVår nästa
Luk. 10:25-37
25. Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: "Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv till arvedel?" Matt. 19:16. 22:35 f. Mark. 10:17. 12:28 f. Luk. 18:18.
Fariséerna och de skriftlärda gillade inte Jesus och hans lära. De hade iakttagit att han inte handlade enligt deras uttolkning av Mose lag och inte följde deras 'äldstes stadgar'. Därav hade de dragit slutsatsen att Jesus ville upphäva lagen. Om de nu fick fast honom för något tydligt uttalande i den vägen, skulle de kunna utestänga honom från synagogan och templet och misskreditera honom inför folket, så att de skulle sluta att lyssna till honom.
26. Då sade han till honom: "Vad är skrivet i lagen? Hur läser du?"
Jesus kastar frågan tillbaka till den lagkloke. Han hade ju ingalunda någon annan lära än lagens. Men det var viktigt att hålla sig till den med dess ordalydelse och inte till judarnas tolkning av densamma.
27. Han svarade och sade: "'Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'" 3 Mos. 19:18. 5 Mos. 6:5.
28. Han sade till honom: "Rätt svarade du. Gör det, så får du leva." 3 Mos. 18:5. Hes. 20:11,13. Matt. 19:17.Den lagkloke hade nu gått i sin egen fälla och avslöjat sin plan. Varför frågade han, när han själv visste svaret? Inför risken för att Jesus skulle fråga honom: 'Varför gör du inte efter det då?' försökte han påskina, att han inte hade lagens innebörd riktigt klar för sig ifråga om betydelsen av ordet 'nästa'.
29. Då ville han försvara sig och sade till Jesus: "Vilken är då min nästa?"
30. Jesus svarade och sade: "En man begav sig från Jerusalem ner till Jeriko, men råkade ut för rövare, som tog ifrån honom hans kläder och därtill slog honom; därefter gick de sin väg och lät honom ligga där halvdöd. 31. Så hände sig, att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi.
32. Likaledes också en levit; när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi.
33. Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit, där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom
34. och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom.
35. Morgonen därefter tog han fram två silvermynt och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom, och vad mer du kostar på honom ska jag betala dig, när jag kommer tillbaka.' -
36. Vilken av dessa tre synes dig nu ha visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?"I GT:s språkbruk var 'nästan' lika med israeliter och var i vidare bemärkelse ett uttryck för dem som ville väl (3 Mos. 19:16-18) - i motsats till hednafolken omkring dem, som de var i strid med. 5 Mos. 23:3,4.
Jesus använder här ordet 'nästa' i betydelsen 'den som gör väl mot någon'. (I nutida allmänt språkbruk är nästan den hjälpbehövande.) Med sin fråga placerar Jesus avsiktligt den lagkloke i den slagnes situation, för att tvinga honom att tillstå att också en samarit kan vara hans nästa.37. Han svarade: "Den som bevisade honom barmhärtighet."
Det var motbjudande för den lagkloke att tala om en samarit som någons nästa. Samariterna betraktades ju varken som judar eller rättrogna utan som ett blandfolk av laglösa syndare. Därför använder han inte ordet 'samarit'.
Då sade Jesus till honom: "Gå du och gör sammalunda."
Det vill säga: Nu vet du vem som är din nästa, som du ska älska, även om han råkar vara en samarit. Här har Jesu ord också en betydelsefull undermening som den lagkloke knappast ville acceptera: Jesus är själv den barmhärtige samariten, som han borde älska – den enda välgöraren som ger sitt liv för att helbrägdagöra alla människor från syndens skada. Det var ju också så att judarnas ledare ansåg att Jesus var i klass med de halvhedniska samarierna.
Detta var just den lagklokes ömma punkt. Han kunde inte älska en samarit, eftersom hela hans sätt att tolka lagen och bygga upp sin falska egna rättfärdighet då skulle slås i spillror. Alltså hade Jesus nu fått den lagkloke att visa sig vara ofullkomlig mot den lag som han menade sig uppfylla.
Sammanfattning
Den lagkloke sökte, som vi alla gör enligt vår fallna natur, försvar för sin egenrättfärdighet. Eftersom Jesus med sin lära hotade att rubba hans förtröstan på sig själv, var han tvungen att försöka hitta bevis på att Jesus hade fel. Han hoppades kunna få ett uttalande av Jesus som visade, att han inte följde Mose lag utan ville upphäva den. Men Jesus avslöjade den lagklokes avsikter, och då denne, för att framställa sig i lite bättre dager, låtsades fråga vem som var hans nästa, som lagbudet ifråga gällde, då avslöjade Jesus honom som lagbrytare också på den punkten. Nästan till den som hade råkat ut för rövare visade sig vara varken prästen eller leviten, som den lagkloke gärna skulle ha hållit som nästa - utan en samarit. Den lagkloke var tvungen att motvilligt erkänna det. Jesus uppmanar honom då att följa lagen och likt den slagne mannen älska sin nästa, samariten.
Så som ofta är fallet med Jesu berättelser är också denna samtidigt en bild av Guds rike. Den slagne är en bild av människosläktet. Människan begav sig bort från Jerusalem, från Gud och hans ord, och kom därmed i klorna på djävulen. Som slagen, fallen i synd, död för den andliga världen, förmår människan inte resa sig och ta vara på sig själv. Inte heller av andra människor, hur fromma de än är ytligt sett, präster eller tempeltjänare, får man den hjälp man behöver mot syndens skada. En enda ger den behövliga hjälpen, nämligen samariten Jesus. Han har sett människans situation och kommer till undsättning. Han förbinder och helar syndens sår genom sin förlåtelse i kraft av sin död för världen, och han för människan till härbärget, församlingen, för vård. De två silvermynten, som Jesus har gett åt församlingen till ersättning för dess tjänster, har säkert någon betydelse i detta sammanhang, kanhända som en bild av sakramenten eller kanske GT och NT.