Femtonde söndagen efter pingst

Tacksamhet

Luk. 17:11-19

 

11. Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen mellan Samarien och Galileen. Luk. 9:51. 13:22.
12. Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män. Dessa stannade på avstånd 3 Mos. 13:45 f.
13. och ropade

Mose lag innehåller noggranna föreskrifter angående de spetälska. De skulle bo i avskildhet utanför 'lägret' (under ökenvandringen), och de skulle ropa: 'Oren, oren', så att ingen i misstag skulle komma dem nära.
Dessa tio hade trots sin avskildhet tydligen fått reda på något om Jesus och visste att det var han som nu kom där gående.

och sade: "Jesus, Mästare, förbarma dig över oss."
14. När han fick se dem, sade han till dem: "Gå och visa er för prästerna."

Enligt Mose lag skulle de som har varit angripna av spetälska men blivit friska föras till prästen för kontroll och för bestämda reningsceremonier. I sitt sjukdomsangripna tillstånd hade dessa tio egentligen ingen anledning att gå och visa sig. Men de litade på Jesu ord och gick. Det var ju också deras enda chans som nu stod till buds för dem. De förstod att detta var det som Jesus erbjöd åt dem utan vidare ceremonier.
Människor har svårt att tillägna sig Guds gåvor direkt utan medel. Därför botade Jesus vanligtvis de sjuka genom närkontakt med dem. Ofta berörde han dem med händerna. Men han kunde också bara låta människorna röra vid hans kläder. Mera sällan använde han sig av bara ett tilltal. I detta fall visste han det räckte med ett tilltal.

Och medan de var på väg dit blev de rena. 3 Mos. 14:2 f. Luk. 5:14.

De spetälska blev rena i kraft av Jesu ord och underförstådda löfte - inte för att de gick till prästerna. Men genom att de åtlydde Jesu uppmaning, blev de själva med sin tro indragna i skeendet. Lydnaden blev en bekännelse till honom och dessutom offentlig bekännelse.

15. Och en av dem vände tillbaka, när han såg, att han hade blivit botad, och prisade Gud med hög röst
16. och föll ned på sitt ansikte för Jesu fötter och tackade honom. Och denne var en samarit.

Det var inte förvånande att den som kom tillbaka för att tacka var en samarit. Samariterna visste bättre med sig att de inte förtjänade Guds godhet. De hörde inte till de rättrogna och utvalda israeliterna. På grund av vissheten om egen ovärdighet kunde de känna tacksamhet över det som de fick. Judarna däremot hade byggt sig en falsk rättfärdighet och ansåg sig inte vara syndare. Därför kunde de inte heller känna tacksamhet, så som denne samarit. Ifråga om dem gäller Jesu ord 'Den som får lite förlåtet, älskar också lite'. Luk. 7:47. De som är medvetna om sin syndfullhet och plågas av den är hjärtligt tacksamma för förlåtelsen och nåden genom Kristus.

17. Då svarade Jesus och sade: "Blev inte alla tio gjorda rena? Var är de nio?
18. Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud utom denne främling?"
19. Och han sade till honom: "Stå upp och gå dina färde. Din tro har frälst dig."

Alla tio hade visserligen blivit rena ifrån sin kroppsliga sjukdom, men bara denne ene hade förstått hjälpens djupare innebörd, Guds barmhärtighet och nåd, och därigenom fått del också av rening för sin själ. Han hade blivit frälst både till kropp och själ. De andra nio hade visserligen också förstått att ta vara på den chans till kroppslig hälsa, som Jesus erbjöd dem. Men deras tro eller förhoppning var begränsad till detta. Så var det också med folket i allmänhet. De ville göra Jesus till sin kung, för att han hade mättat deras lekamliga hunger, men de ville inte ta vara på hans budskap om himmelriket och syndernas förlåtelse. De överhopade honom med sina behov av hjälp mot lekamliga sjukdomar, så att de blev honom till hinder i hans uppgift att förkunna evangeliet. Mark. 1:37,38. Därför förbjöd han ibland dem som hade blivit botade att sprida rykte om det. Matt. 12:16.

 

Sammanfattning

Berättelsen är en undervisning om tacksamhetens ursprung. Nyckeln ligger i orden 'samarit' och 'främling'. Den som blev fylld av tacksamhet över Jesu gåva visste med sig, att han var ovärdig till den. De andra var nöjda med sig själv och ansåg sig rättfärdiga och värdiga. Därför såg dessa inte Guds nåd och barmhärtighet i gåvan och hade därför inte heller den stora glädje och tacksamhet, som den ene av dem erfor.