Tjugonde söndagen efter pingst

Tro och otro

Mark. 2:1-12

 

1. Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det spordes, att han var hemma, Matt. 9:1 f. Luk. 5:17 f.
2. församlade sig så mycket folk, att inte ens platsen utanför dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade Ordet för dem.
3. Då kom de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män.
4. Och då de för folkets skull inte kunde komma fram till honom med mannen, tog de bort taket över platsen, där han var; och sedan de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame låg på.

Taken var vanligtvis platta och tjänade som ett slags rum (Ords. 21:9, Apg. 10:9), och de var antagligen konstruerade så, att de kunde öppnas allt efter årstid och väderlek.

5. När Jesus såg deras tro,

De underverk som Jesus gjorde ville han göra som svar på bön och tro. I Mark. 6:5 sägs att han inte kunde göra någon kraftgärning i Nasaret på grund av folkets otro. Det skulle ha varit meningslöst att göra sådana inför dem, som - trots undren - inte ville tro att han var den han var, Messias och Guds Son. Underverkens syfte var nämligen att vittna om just det. Joh. 12:37.

Nu var det de fyra bärarna som genom sin handling visade sig tro på Jesus. Att bära den lame till Jesus innebar också outtalat en bön om hjälp. Jesus lämnade ingen sådan begäran obesvarad utan hjälpte alla, där han gick fram. Detta gjorde han dels för det ovan nämnda vittnesbördets skull och dels för att uppenbara Guds barmhärtighet.

sade han till den lame: "Min son, dina synder är förlåtna."

I sin egenskap av allvetande Gud såg Jesus, att den lames samvete var bundet av hans synder. Det var en allmän föreställning bland judarna att sjukdom var ett straff för synd. Joh. 9:2 f. Medvetandet om oförlåten synd hindrar tron. Den mänskliga rättskänslan säger: Varför skulle Gud vilja hjälpa en syndare, som själv har satt sig i denna belägenhet? Genom att lösa mannens samvete ger Jesus honom hopp och tro, så att han förstår vem det är som botar honom. Jesu ord till honom är allt igenom ett nådens evangelium. Redan uttrycket 'min son' (FB 1998 'mitt barn') innebär benådning. När sedan Jesus botar hans kroppsliga skada, blir detta en bekräftelse på den nåd som Jesus har tillsagt honom. Så ska nådens ord komma före undren, för att undren ska ha mening. Mark. 16:20.

6. Nu satt där några skriftlärda, och dessa tänkte i sina hjärtan:
7. "Hur kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud allena?" Jes. 43:25.

För de skriftlärda judarna var Jesus bara en människa, en predikant, bosatt i Nasaret.

8. Strax förnam då Jesus i sin ande, att de tänkte så vid sig själva; och han sade till dem: "Hur kan ni tänka sådant i era hjärtan?
9. Vilket är lättare, att säga till den lame: 'Dina synder är förlåtna' eller att säga: 'Stå upp, tag din säng och gå'?

Nu hade Jesus redan varit i verksamhet en tid med predikande och botande av människors sjukdomar. Luk. 15:5. Han hade både i ord och i gärning gett bevis på vem han var. De skriftlärda om några borde med sin kunskap i skrifternas profetior ha fattat det. Luk. 7:22. Men det passade dem inte. De ville inte ha en andlig Messias utan en världslig ledare och framför allt en som följde deras lära. Jesu sjukdomsbotande var visserligen en märkvärdig sak i deras ögon, men de förknippade inte det med någon tanke att Jesus skulle ha gudomligt ursprung. Underverk hade ju gjorts också av profeterna.

De skriftlärda borde ha insett, att redan de underverk han gjorde inte var av mänskligt ursprung utan gjorda med 'Guds finger'. Luk. 11:20. Om nu undren var Guds, måste väl också förlåtelsen kunna vara Guds. Om Jesus var Gud i det ena fallet, var han väl också Gud i det andra fallet. Men det kunde eller ville de skriftlärda inte räkna ut. Han fick gärna vara en profet, hur märkvärdig som helst, men han fick inte mena sig vara Gud. Det skulle slå sönder deras lära.

10. Men för att ni ska veta, att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder,

Jesus använder benämningen Människoson om sig själv, eftersom han är just den Människoson som omtalas i Dan. 7:13,14. Han var Gud men blev också människa - inte bara en människa bland människor utan alla människors ställföreträdare inför Gud.
Guds omutliga rättfärdighet medger ingen syndaförlåtelse utan föregående gottgörelse. Gud kan inte glömma obetalda synder. Därför kan ingen människa förlåta synder som är gjorda mot Gud (vilket alla synder egentligen är). Men Jesus hade makt att förlåta synder på grund av att han med sitt blod själv har erlagt betalningen för synden. Jesus hade visserligen inte ännu vid berättelsens tidpunkt utfört försoningsverket, men han kunde redan då ge förlåtelse med hänvisning till försoningsverket, eftersom det var oryggligt bestämt av Gud att han skulle utföra det.
Uttrycket 'på jorden' antyder, att Jesus ger syndaförlåtelse åt oss bara under vårt jordeliv. Därefter dömer han oss utgående från hur vi har tagit emot den.

11. så säger jag dig: (och härmed vände han sig till den lame) Stå upp, ta din säng och gå hem."
12. Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn,

När vi människor skapar något, gör vi det alltid av något som redan finns. Vi bara omskapar. Men Gud skapar också det som inte finns, och när han skapar, gör han det genom sitt blotta ord. Av Jesu ord fick den lame inte bara rörelseförmåga utan också krafter att stiga upp och bära sin säng.

så att alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade: "Sådant har vi aldrig sett."

Folket hade varit med när Jesus hade botat många slags sjukdomar, men allt helande är inte lika åskådligt. När en helt förlamad människa stiger upp med en gång helt frisk, är det så uppenbart för ögonen, att man inte kan betvivla det.

________________

Innehållet i söndagens tema 'tro och otro' kommer väl fram i denna text. Den visar hur Jesus ger tro åt den lame: Han ger först sitt evangelium åt honom och sedan bekräftar han detta genom undret. Otron åter visar sig i de skriftlärdas envisa vilja att mot all bevisning hålla fast vid sin åsikt att Jesus inte var Messias eller Guds Son.