Tjugoförsta söndagen efter pingst

Jesu sändebud

Matt. 22:1-14

 

Dagens text är hämtad ur ett sammanhang som börjar i föregående kapitel. Jesus hade kommit till Jerusalem och gått in i templet. Där möttes han av översteprästerna och de äldste, vilka avkrävde en förklaring av honom med anledning av att han föregående dag hade drivit ut offerdjursförsäljarna ur templet. När han hade bemött dessa herrars anklagelse fortsatte han att tala och riktade i form av liknelser hård kritik mot dessa judiska ledare ifråga om deras motstånd mot Guds Ande.

1. Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:
2. "Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son. Luk. 14:16 f. Joh. 3:29. Upp. 19:7 f.

Mannen är Gud, och gästabudet är detsamma som i Upp. 19:9 kallas 'Lammets bröllpsmåltid', en evig fest i himmelen med dem som offerlammet Jesus har köpt fria från synden och dess följder med sitt blod.

3. Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som var bjudna; men de ville inte komma.

De som var bjudna är Guds egendomsfolk Israel, som genom Mose och profeterna hade fått kallelsen men inte ville hörsamma den.

4. Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som var bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap är slaktade, och allt är redo; kom till bröllopet.' Ords. 9:1 f.

Dessa andra tjänare som Gud sände till Israels folk må vara Jesus själv och andra som med honom i nytestamentlig tid förde ut evangeliet om himmelriket. Gud har gjort allt för att bröllopsfesten ska bli en glädjens dag för Sonen och gästerna. Han har slaktat och tillrett det bästa han hade. Detta bästa var hans egen Son, som han utgav i döden för våra synders skull. De rätter som han tillredde genom hans offer är våra synders förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv. Allt detta är färdigt. Det varken kan eller får kompletteras på något sätt. Det vore en skymf mot Gud att försöka göra det. Det är bara att komma till bröllopsfesten och ta för sig.

5. Men de brydde sig inte om det, utan gick bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.

Den rättfärdighet som Gud genom sitt offer av sin Son har skaffat åt världen intresserade inte judarna. De ville hellre bygga upp sin egen rättfärdighet genom eget arbete. Jordagodsen och köpenskapen är symboliska för egen fromhet och försök att förhandla sig fram till en godtagbar position inför Gud. Judarna är här en bild av alla människors genom syndafallet fördärvade natur, ett köttsligt, egoistiskt och gudsfrånvänt sinnelag.

6. Och de övriga grep hans tjänare och misshandlade och dödade dem. Matt. 21:35.

Ingen människa gillar av naturen Guds budskap om oförtjänt nåd genom Jesu offer. De predikanter som kommer med sådant budskap är en irritation för dem som menar sig vara rättfärdiga nog och vill klara sig själv i sitt gudsförhållande. Judafolket dödade många av Guds profeter och vittnen.

7. Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad. Matt. 24:2.

Jerusalems stad, som var själva högborgen för judarnas motstånd mot evangeliet, jämnades med marken av romarna kort efter Jesu jordiska verksamhetstid.
Dråparna är inte bara judar utan alla människor i sitt köttsliga sinnelag. Ingen människa går fri från denna dom. Dråp är nämligen inte bara den yttre handlingen utan också vreda tankar ord och blickar, som i alla grunden härrör från ett gudsfientligt hjärta. Detta köttsliga sinne ska förr eller senare dödas och förgås, antingen genom evangeliets kraft i tiden eller i den eviga elden efter domens dag. Att Gud ändå inte fördärvar alla våra städer, så som han lät göra med Jerusalem, är uteslutande hans nåd och barmhärtighet.

8. Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som var bjudna var inte värdiga.

Kallelsen till det himmelska bröllopet har gått ut till judar och många andra, men av naturen avvisar alla Guds kallelse. Det säger sig själv, att den inte är värdig att komma som sätter större värde på sin egen förljugna rättfärdighet än på den Allsmäktiges erbjudande om en rättfärdighet av nåd.

9. Gå därför ut till vägskälen och bjud till bröllopet alla som ni träffar på.' Matt. 13:47. 21:43.
10. Och tjänarna gick ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.

Det finns ändå några som kommer till bröllopet. Det är de som träffas av evangeliet. De befinner sig gående på sina olika vägar av självbedräglig fromhet. Men det spelar ingen roll var de befinner sig. Deras egen ondska eller godhet har ingen betydelse, när evangeliet träffar dem och fångar dem med sin kraft. De blir överväldigade inifrån av evangeliets nya liv, som tvingar dem att komma. Köttet strävar emot intill döden, men deras nya andliga liv söker Guds nåd och gemenskap. Att salen blev full betyder, att alla evangeliets barn är på plats. Ingen av dem saknas. Det kommer inte heller att finnas rum för andra än dem.
[Se också förklaringen till texten för 3 sönd. efter pingst årg. 1]

11. Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man, som inte var klädd i bröllopskläder. Jes. 61:10. Ef. 4:24. Kol. 3:10,12. Upp. 3:4 f. 16:15. 19:8.

Det finns ändå människor, som försöker sticka sig emellan, in i evangeliets sfär utan att ändå tro det. De är med i evangeliförkunnelsens yttre gemenskap och menar sig vara festdeltagare men tar ändå inte del av själva evangeliet om Guds oförtjänta nåd i Kristus. De är med, men ändå inte.

12. Då sade han till honom: 'Min vän, hur har du kommit hitin, då du inte bär bröllopskläder?' Och han kunde inte svara.

Alla människor är under nådens tid Guds vänner för Kristi skull. Jesus kallade också Judas för sin vän. Men om man inte vill vara 'i Kristus' och ta vara på denna vänskap kommer det till sist en dag, när detta uppdagas. Denna man borde egentligen ha svarat: 'Jag föredrog att försöka tillverka åt mig egna bröllopskläder, en egen rättfärdighet.' Men det skulle ha varit oförskämt att säga så åt konungen. Han hade ju i god tid skaffat och tillhandahållit ypperliga kläder för ändamålet, nämligen Kristi rättfärdighet.

13. Då sade konungen till tjänarna: 'Grip honom vid händer och fötter och kasta honom i mörkret härutanför.'

Mannen blir bunden vid sin synd. Han kan varken argumentera sig fri eller arbeta sig fri med sina händer eller springa sin väg på sina fötter. Han kommer att förbli i mörkret utanför sanningen, det mörker som han egentligen själv hade valt.

Där ska man gråta och skära tänder.' Matt. 8:12. 13:41 f. 25:30.

Följderna av att avvisa Guds frälsningserbjudande är fruktansvärda. Den som gör det kommer att ångra sig i all evighet.

14. Ty många är kallade, men få utvalda."

Denna vers är som en slutlig kommentar angående de judar som nyss hade försökt anklaga Jesus för självsvåldighet. Judarna hade i jämförelse med andra folk under lång tid blivit kallade till omvändelse och tro genom många profeter och vittnen och nu senast av Jesus själv, men hos de flesta hade det inte skett någon förändring (Joh. 1:11) - bara hos några få. Varför Ordet ändå verkar tro hos dessa få framgår av ordet 'utvalda'. De är utvalda av Gud själv av nåd, efter hans behag och godtycke, att bli föremål för Ordets verkan. Ordet har fött ett andligt liv i dem oberoende av deras motstånd. Joh. 1:13.

Gud vill ha det så, för att allt mänskligt ska komma till korta och det ska bli uppenbart att också omvändelsen är helt Guds verk (Joh. 6:65), som det framgår av Luthers förklaring till den tredje trosartikeln: 'Jag tror att jag icke av mitt eget förnuft eller min egen kraft kan tro på Jesus Kristus min Herre, eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro.'

Texten utlägger inte det man förväntar sig av dagens tema 'Jesu sändebud', fast sändebuden visserligen nämns. En bättre rubrik över texten kunde vara 'kallelsens allvar'. Denna text passar bättre under tredje söndagen efter pingst, där redan en parallelltext till denna ingår.