Tjugosjätte söndagen efter pingst, alternativ text

Den tro som håller i nöden

Matt. 24:15-27

 

Eftersom Jesus i kapitlets fjorton första verser inte talar om denna världens öden och sista tider utan om sitt eget rikes upprättande i människor genom evangelium, (Se förklaringen till söndagens första evangelitext) ger detta oss anledning att i analogi därmed förutsätta att Jesus också i föreliggande text talar om andliga skeenden, också när han uttrycker sig med hjälp av jordiska termer och företeelser. M a o fortsätter han här att tala om vikten av att hålla fast vid evangeliets lära.
Eftersom detta Jesu tal föranleddes av frågan om templets förstöring, är det naturligt att se händelserna kring Jerusalems förstöring år 70 e. Kr. som den yttre händelse, varmed Jesus beskriver ett djupare och viktigare andligt skeende. Jerusalem med dess tempel är förstört för länge sedan, men de andliga motsvarigheterna till händelsen är många och högst aktuella. Här nämns några av dem.

 15. När ni nu får se 'förödelsens styggelse', om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats - den som läser detta må ge akt på det - Dan. 9:27, 12:11. Mark. 13:14 f. Luk. 21.20.

 'Helig plats' är i detta sammanhang förkunnarens plats eller gudstjänsten eller kyrkan. Där Jesus och hans sanna ord borde vara i centrum, där finns i vår tid inte bara allmän villolära, utan också villolärornas kännetecken och symboler, som förebådar andlig förödelse och evig dom. Kvinnliga 'präster' är en sinnebild för förakt mot Jesu och apostlarnas och bibelns samfällda lära. Detsamma gäller t. ex. förkunnare som med samma förakt för Guds ord förespråkar frihet till utövande av homosexualitet.

 16. då må de som är i Judéen fly bort till bergen,

 Judéen var de religiösa judarnas land, en andligen död provins. I dag är det kyrkans falska lära som vi behöver fly - till de berg som betecknar Guds ords sanning: Sinai och Golgata, lagen och evangeliet.

17. och den som är på taket må inte stiga ned för att hämta vad som finns i hans hus, Luk. 17:31.
18. och den som är ute på marken må inte vända tillbaka för att hämta sin mantel.

 Här finns en parallel till Jesu ord 'Den som ser sig tillbaka sedan han har satt handen till plogen, han är mig inte värdig.' (Se förkl. till vers 62 till texten för 3 s e pingst årg. 3)
 När man väl har förstått att det gäller att ta avstånd från en villolära, då må man inte vackla tillbaka dit igen, utan hålla stadigt fast vid Sanningen.

 'Hans hus' är den kyrka eller det samfund som egentligen borde vara 'hans', men som han har varit tvungen att lämna p g a villfarelser. Den som ännu är husets medlem, men genom andlig kunskap står över det som förkunnas i huset, han må inte ge avkall på sin insikt och gå ned i huset igen. Och den som har lämnat huset, antingen frivilligt eller tvingats därtill, han må inte gå tillbaka dit i tanke att få någonting användbart med sig därifrån för evigheten.

 19. Och ve dem som är havande eller som ger di på den tiden!

 Stackars de som i sin blindhet är engagerade med att göra proselyter och mata människor med tidens villoläror! De har inte bara sig själv att svara för på domens dag utan också dem de har förfört - en parallell till Matt. 18:7.

 20. Men be att er flykt inte må ske om vintern eller på sabbaten.

 Det råder andlig vinter, om sanningens vänner vill fly en fillfarande kyrkas inflytande men inte finner någon plats att fly till, där de kunde fira sabbat. Guds folk behöver den uppbyggelsens värme som Guds ord och de troendes gemenskap ger. Men Gud ger förvisso åt de sina vad de behöver och ber om.

 21. Ty då ska det bli 'en stor vedermöda, vars like inte har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu', ej heller någonsin ska förekomma. Dan. 12:1.

 Denna 'stora vedermöda' är större än en lekamlig och jordisk sådan. Vad det är fråga om framgår av verserna 23 och 24.
 Villfarelser smakar visserligen gott för det köttsliga sinnet, men de som har Kristi sinne och inte kan jämka sin tro en hårsmån från Kristi lära, de har det svårt i tider när evangeliet förvrängs och villoläran upphöjs till sanning - och Guds Sanning inte får förkunnas.  Tiden för vedermödan är den tid då evangeliet förkunnas i världen, både den enskilda människans tid, när hon hör evangeliet, och människosläktets tid i stort. Evangeliet tänder inte bara liv i dem som tror det, utan det aktiverar också otron och de onda andarna intill desperation emot evangeliet och mot dem som tror det.
Jesus säger om detta: "Ni ska inte mena, att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har inte kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att sonen sätter sig upp emot sin far och dottern mot sin mor och sonhustrun mot sin svärmor och envar får sitt eget husfolk till fiender." Matt. 10:35. En liknande vedermöda har aldrig uppstått av något annat än av evangeliets förkunnelse och kommer inte heller att uppstå.

 22. Och om den tiden inte blev förkortad, så skulle ingen människa bli frälst; men för de utvaldas skull ska den tiden bli förkortad.

 Den tid som denna, av evangeliets konfrontation med lögnen förorsakade vedermöda får plåga de utvalda är begränsad, eftersom Gud inte överger sina utvalda. Begränsningen sker genom att Gud ger kraft genom sitt ord åt var och en till att övervinna prövningarna. Det finns nämligen inget annat sätt för Kristi egna att övervinna och bli bevarade i tron än genom Guds makt, vilken tillhandahålls i hans ord. 1 Petr. 1:5. Ef. 1:19.

 23. Om någon då säger till er: 'Se, här är Messias', eller: 'Där är han', så tro det inte. Mark. 13:21 f. Luk. 17:23.

 När sanningen förhindras att lysa och leda, är det lätt att föra människor vilse. De tar skenet för sanning. Men den som har fått Kristi ord sig till livs må hålla fast vid det. Den 'Messias' som inte har sårmärken från korset är inte Messias. Det budskap som inte ger fullkomlig nåd utan vår medverkan är falskt.

 24. Ty människor, som falskeligen säga sig vara Messias, ska uppstå, likaså falska profeter, och de ska göra stora tecken och under för att om möjligt förvilla jämväl de utvalda. 5 Mos. 13:1 f. 2 Tess. 2:8 f.

 Det ligger inte i mänsklig makt att bevara sig för villfarelser, eftersom de utgår från det mänskliga förnuftet och har sin grund i vårt köttsliga sinne, och onda andar samverkar med vårt kött. Men Gud bevarar själv genom sitt ord dem som han har utvalt.

25. Jag har nu sagt er det på förhand.
26. Därför, om man säger till er: 'Se, han är i öknen', så gå inte dit ut, eller: 'Se, han är inne i huset', så tro det inte. Luk. 17:23 f.

 'Öknen' må beteckna ett varande utan medlemskap i kyrkan, och 'inne i huset' må beteckna den fallna kyrkans gemenskap. Det är betecknande för dem som far vilse och leder andra vilse, att de pekar än hit och än dit: den och den förkunnaren, den eller den gemenskapen - eller om man lämnar det eller det samfundet, så ska Kristus lysa fram. Men man hänvisar inte till Jesu lära, där han finns och uppenbarar sig.

 27. Ty som ljungelden, när den går ut från öster, syns ända till väster, så ska Människosonens tillkommelse vara. -

 Jesus ska inte komma fler gånger för att vandra på jorden, som några menar. Hans ankomst är så tydlig och uppenbar att ingen behöver säga det åt någon annan. Detta gäller både hans ankomst med sitt rike till var och en genom evangeliet, varom i denna text är fråga, men också han ankomst till dom. Den som Jesus verkligen visar sig för genom evangeliet, kan inte ta miste på vem som talar där.
I detta textsammanhang, där Jesus undervisar sina lärjungar, står synligheten för Ordets, lärans klarhet. Jesus kommer till oss enbart i det rena evangeliet, inte i någon oklar lära, där vår mänskliga medverkan på något sätt blandas med Guds verk. Där dunkelhet förekommer, ligger den inte i Guds ord, utan hos dem som inte tror.

_____________

 28. Där den döda kroppen är samlas gamarna. Job. 39:23. Luk. 17:37.

 Denna vers hör intimt samman med texten, fast den inte är medtagen i handbokens text. Den knyter an till verserna 21-26, som beskriver förvillelserna. (Vers 27 är en inskjuten förklaring.)

 Rovfåglarna är de falska profeterna, predikanterna och förnekarna. Den döda kroppen var en bild av judarna, som skulle vara Guds egendomsfolk, men som var andligen döda. Den döda kroppen är också en bild av hela den s.k. kristna kyrkan eller kristenheten, som allt efter som Kristi lära förkunnas, snabbt förkastar den. Denna kristenhet är vår tids döda kropp, dit allsköns vilsefarande andar samlas. För dem som hör Kristi lära men förkastar den, blir det sista värre än det första. Matt. 12:43 f.

  

Kommentar

De som inte ser evangeliets öden i världen, d v s Jesu och hans rikes tillkomst, som en huvudsak, de söker hellre en mera jordisk och samtidigt s k eskatologisk förklaring till denna text. De tar fasta på det jordnära bildspråket. Men trots att jordiska händelser kan vara mänskligt sett enorma, och kroppsliga plågor kan vara svåra, är dessa dock inte av sådan art och betydelse som Jesus här talar om. Jesu omsorg om sina lärjungar gäller i första hand själens frälsning för evigheten genom prövningarna, inte en räddning undan timlig ofärd.