Andra söndagen efter julI Guds hus
Luk. 2:41-52
41. Nu brukade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden bege sig till Jerusalem. 2 Mos. 34:23. 5 Mos. 16:1 f.
Jesu föräldrar gjorde som andra, följde traditionen. Det skulle snart också visa sig, att deras orientering i det andliga var lika ytlig som andras.
42. När han var tolv år gammal, gick de också ditupp, som sed var vid högtiden.
Det som hände vid detta tempelbesök inträffade inte bara som av en händelse just när Jesus råkade vara tolv år. Händelserna kring Jesus är fulla av symbolik. Talet tolv är ett viktigt tal i GT:s vokabulär. Det är sammansatt av Guds heliga tretal gånger fyra, och talet fyra betecknar hela Israel (i dess indelning i fyra läger under ökenvandringen). Här finns alltså en påminnelse om det som framkom för tolv år sedan, nämligen att Jesus, som tills nu hade levat ganska stillsamt under de jordiska föräldrarna, dock var Guds Son, medlem i den gudomliga treeningheten, men tillika representant för hela folket, ja, för hela människosläktet, som han skulle återköpa med sitt blod till sitt eget folk.
43. Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar lade märke till det. 2 Mos. 12:15 f.
Det var annorlunda med Jesus än med hans föräldrar och folk i allmänhet. Dessa bara följde en tradition, men Jesus stod redan medvetet mitt i den uppgift, vartill han hade kommit till jorden.
Som Guds Son hade han redan nu sina jordiska föräldrars väl och ve i sin hand. Därför agerade han i denna stund inte som Marias och Josefs barn utan som Gud. Stunden var inne för honom att påminna dem om det som de ännu inte hade fattat.44. De menade, att han var med i ressällskapet och vandrade så en dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner.
Det var naturligt att anta att Jesus var med på vägen någonstans. Jesus var ju ändå tolv år och kunde bra ta sig fram tillsammans med andra släktingar och vänner. Josef och Maria frågade alltså efter Jesus bland andra medvandrargrupper under tiden som de vandrade vidare. När den första dagsetappen var tillända kunde de vänta sig att han skulle visa sig åtminstone till nattlägret.
Också här finns en symbolik för oss. Vi antar att Jesus är med i sällskapet, när vi ser att alla följer traditionen och vandrar i samma riktning. Vi anar inte att mängden av närbesläktade själar är bedräglig som stöd för tron. Det måste komma till ett uppvaknande: Är Jesus med oss eller inte?
45. När de då inte fann honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte efter honom.
Jerusalem, Guds stad, den kristna församlingen, är den plats där man bör söka Jesus, Guds Son. Där finns han i det förkunnade evangeliet. Ingen annanstans.
46. Och efter tre dagar fann de honom i helgedomen,
Detta är en påminnelse om de tre dagar som Jesus var begraven. I och med hans uppståndelse från de döda finner vi honom igen, nämligen som den som har vunnit frälsning från döden åt oss. Han är själv den sanna helgedom som han bröt ner och byggde upp på tre dagar.
Det är anmärkningsvärt, att Jesus satt mitt i denna hop av villfarande judiska predikanter, som han senare kallade för djävulens avkomma. Förklaringen är den, att han ännu inte hade gått in i det egentliga skedet av sin frälsaruppgift. Han förkunnade ännu inte direkt sig själv som Messias, utan tillsammans med judarna höll han sig ännu inom profetiornas ram. När han senare proklamerade sig själv som Messias, Guds Son, blev han prompt avvisad som lögnare.47. och alla som hörde honom blev uppfyllda av häpnad över hans förstånd och hans svar.
Jesu gudomliga vishet och insikt i skrifternas egentliga innehåll gav honom också ett totalt övertag gentemot rabbinerna, när det kom till ordväxlingar. Han var ingalunda en lärjunge under rabbinerna, utan tvärtom deras lärare genom de svar som han gav och de frågor han formulerade.
48. När de nu fick se honom där, förundrade de sig stort; och hans mor sade till honom: "Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din far och jag har sökt efter dig med stor oro."
49. Då sade han till dem: "Varför behövde ni söka efter mig? Visste ni då inte, att jag bör vara, där min Fader bor?"
Visst hade ju både Josef och Maria i samband med Jesu bebådelse och födelse fått veta, och det på ett närmast handgripligt sätt, att det var Gud själv som genom sin Ande hade avlat gossen i Maria. Därav borde de ha kunnat förstå, att han måste stå i ett alldeles särskilt förhållande till det profetiska ordet, som är Guds uppenbarelse till människorna. Och de borde då ha kunnat dra slutsatsen, att han måste kunna hittas på den plats, där skrifterna föreläses och utlägges. Men Josef och Maria var lika alla andra människor, tröga till att fatta andliga ting. Inte ens när de fann honom i helgedomen, gick det upp något ljus för dem, utan de bara förundrade sig, så som de också hade gjort då Simeon och Hanna profeterade om honom, den gången han blev buren till templet vid åtta dagars ålder (vers 33). Maria såg i denna stund inte Jesus som Guds Son utan betraktade honom bara som sin egen son, som borde ha hållit sig till henne och Josef och åtminstone begärt lov att få dröja kvar i templet. Det gick inte upp för henne då, att Guds hus betydde någonting mer för Jesus än för henne och Josef.
50. Men de förstod inte det som han talade till dem. Luk. 9:45. 18:34.
51. Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var lydig mot dem.
Från Jerusalems festliga höjder blev det att komma ner igen till vardagen i Nasaret. Det var nu ingen mening för Jesus att desto mera försöka undervisa Josef och Maria om det som de ändå inte förstod. Det nödvändiga som skulle sägas hade redan blivit sagt, dem och oss alla till framtida vägkost. Nu återvände Jesus till sin roll som yngling under förmyndarskap för att där bida sin tid att träda fram som världens Frälsare.
Och hans mor gömde allt detta i sitt hjärta.
Trots att Maria inte kunde fatta eller förstå varför Jesus gjorde så eller vad han menade med sina ord, anade hon att det rörde sig om dyrbara ting angående honom och henne själv, och hon lade allt på minnet, för att inte gå miste om något, som hon kanhända framdeles skulle få uppenbarat.
52. Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor. 1 Sam. 2:26. Ords. 3:4.
Jesus växte ifråga om sin mänskliga gestalt, sin mänskliga kropp och sitt mänskliga förstånd, så som männsikan utvecklas till att använda sig av alltmer avancerade former av verksamhetssätt och uttrycksformer. Till sin gudomliga natur var Jesus hela tiden fullkomlig alltifrån evighet, utrustad med gudomlig insikt i allt, all vishet och all makt. Men han gjorde sällan bruk av sin gudomliga förmåga innan han begynte sin egentliga verksamhet.
Sammanfattning
Det har hittills ingenting berättats i evangelierna om Jesu jordiska liv efter händelserna kring hans födelse och omskärelse. När nu berättelsen fortsätter, är det naturligt att det sker först genom en påminnelse om Jesu himmelska härkomst och hans förhållande till Josef och Maria.
Textens huvudärende är således inte det som dagens tema anger utan Jesu gudom i förhållande till hans roll som människobarn, m a o hans två naturer, den himmelska och den jordiska. Detta är ett huvudstycke för förståelsen av hela Jesu verksamhet på jorden, varom evangelierna i fortsättningen berättar.
I denna berättelse finns också en mängd detaljer som har motsvarighet och betydelse i ett större sammanhang, såsom Jesu ålder, det aningslösa antagandet att Jesus är med, de tre dagarna i ovisshet för Josef och Maria, platsen var Gud står att finna, Marias föredöme att ta vara på det som hon inte ännu förstod o.s.v.